DELA
Foto: Unsplash
Forskning visar att sociala normer i västerländska kulturer förtrycker snarare än stöder uttryck av sorg.

Den osynliga sorgen

Hur kommer det sig att vi gärna skrattar högt tillsammans men ogärna gråter ihop?Sorgens kollektiva kraft lever i dag ett undanskymt liv.

”En grupp människor kommer aldrig föras samman med hjälp av berättelser om framgång”.
Det konstaterar författaren Martin Shaw som ägnat sitt liv åt att studera myter, kulturer och berättelsens kraft. De starkaste berättelserna, de som för oss samman, är de om förlust, sorg och sårbarhet.

Undertecknad skrev förra veckan en spalt om sorgen efter en far. Diskussionerna som följde här på Nyans redaktion var överraskande intima. Ofta ledde de till reflektioner om sorgebearbetning, eller bristen på det, i dagens samhälle. Det är inte första gången som den problematiska västerländska sorgekulturen kommer på tal, och lär knappast vara den sista.

”Jag skulle vilja påpeka att vi är en kultur av emotionellt begränsade individer som är rädda för vår dödlighet och som har bemästrat konsten att undantrycka vår smärta”.

Det skriver författaren Michelle Steinke-Baumgard på medieplattformen Huffington Post.

Att visa sig ledsen eller emotionellt berörd upplevs ofta genant. Vare sig det handlar om att gråta till slutscenen av Titanic eller att låta tårarna rinna ohämmat på en begravning. Forskning visar att sociala normer i västerländska kulturer förtrycker snarare än stöder uttryck av sorg.

Men det har inte alltid varit så. I Finland har vi faktiskt en tradition, om än utdöende, av gråterskor. Ett gråtkväde är ett sätt att sjunga ut sorg och gråterskor var vanligt förekommande på begravningar i Karelen. Där hjälpte de till att uttrycka den kollektiva sorgen. Men konsten att gråtkväda kan också hjälpa den sjungande individen att bearbeta sina egna tragedier.

”Efter att jag hade gjort ett gråtkväde och gråtit ut sorgen kunde jag igen återuppta kontakten med min mor”, säger finländaren Pirkko Fihlman till Svenska Yle.

Hon har i tjugo års tid lärt upp gråterskor, men det tog henne själv 50 år att gråta ut sin största sorg. Hon var ett krigsbarn som skickades till Sverige och hade svårt att knyta an till sin mor efter hemkomsten.

Om det till och med tar en professionell gråtkväderska 50 år att komma till botten av sorgehinken, då säger det något om hur svåra saker vi talar om. Och vi är ett samhälle som gärna skyr det svåra.

Från Instagram till Netflix. Den västerländska kulturen är till stor del upptagen med ytlighet och underhållning. Få pauser för reflektion, få pauser för de jobbiga samtalen, få pauser för tårar. Men när pauserna väl infinner sig och känslorna tar överhanden, då väntar nästa hinder. Obekvämheten.

Vi tycker inte om att se våra nära och kära ledsna. Det kan också kännas socialt opassande att prata om tragedier och förluster vid fikabordet. Men om det tragiska inte kan få finnas i det vardagliga, då blir tragedin mystifierad och obekant. Skrämmande och opassande. Förpassade till skuggorna av den sociala gemenskapen.

Vi skrattar gärna tillsammans. Högt och bullrigt, fnissande och skrockande. Det befäster relationer, det motverkar stress och får oss generellt att må bättre. Exakt samma kan sägas om tårarna. Men de är inte lika välkomna som skrattet.

I Japan har man för att råda bot på detta etablerat ”gråtklubbar” där deltagarna uppmuntras till tårar med hjälp av sorgliga filmer och poesi. I en dokumentärfilm på New York Times hemsida berättar den japanska ”tår-läraren” Hidefumi Yoshida om hur gråtterapi förändrat honom.

”Jag visade inte hela mig inför människor tidigare men nu är jag mer öppen med mina känslor.”

Ett klipp från en av hans lektioner visar en grupp med främlingar som efter att ha delat med sig av personliga berättelser gråter tillsammans. Och undertecknad kan erkänna att även som tittare har man glansiga ögon efter sekvensen. Kanske vi skulle vara i behov av gråtklubbar även på Åland?

Tårar är mäktiga. Utan dem är vi både fattigare som individer och som samhälle.

I en allt mer polariserad värld kan tårarna vara den brobyggande kraft som slutligen för oss samman.

 

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp