SÖK
MENY
Den orimliga rimligheten
En aktuell dom i tingsrätten visar att omedvetna samhälleliga normer fortfarande är ett problem i sexbrottsärenden.
Den 33-årige mannen brukade köpa ut alkohol till barn och ungdomar för att få dem att komma till hans lägenhet. Av pojkarna tog han oftast betalt för langningen, av flickorna oftast inte.
Flera av flickorna berättar att han rörde vid dem på oönskade sätt: på ryggen, midjan, insidan av låren. Han gav dem alkoläsk och starksprit. Ibland blev de redlösa och sov över hos honom.
En av flickorna säger att hon kom till medvetande en natt och upptäckte att han hade dragit ner hennes byxor och trosor och tog på hennes underliv. Han slutade när han såg att hon hade kvicknat till och gick därifrån, säger hon.
Det började snackas bland ungdomarna om den påstådda händelsen. Mannen mordhotar två av dem för att få slut på ryktesspridningen. Han åtalas till sist vid Ålands tingsrätt för langningen, sexövergreppet och hotet.
Domen kom förra veckan: Rätten dömer honom för langningen och mordhotet. Men han frias från sexövergreppet.
Det handlar inte så mycket om det enskilda fallet som den större bilden.
För i det enskilda fallet verkar ju tingsrätten, under ledning av en kvinnlig domare, ha följt lagar och praxis. Den illegala spritförsäljningen finns belagd i ett flertal samstämmiga vittnesmål och dokumenteras av bevarade mess. Detsamma kan sägas om hotet.
Men när övergreppet ska ha skett fanns det bara två personer i rummet. Visserligen har flickan sedan pratat med andra om vad hon säger har hänt, men denna stödbevisning innehåller ”olikheter och ofullständiga uppgifter”.
”Det finns rimligt tvivel om vad som har hänt”, skriver domstolen.
Det är här den större bilden framträder. Låt oss diskutera den där ”rimligheten” ett ögonblick.
”Rimligt” är ett stort ord, förklätt till ett litet. Att säga att något är ”rimligt” är att göra sig till uttolkare av ett outtalat, samlat bedömningssystem. Att referera till ”rimlighet” är att hänvisa till en kollektiv överenskommelse om trovärdighet. En omedveten norm.
Vissa saker tror vi mera på, andra saker mindre. Vår definition av rimlighet säger därigenom något om oss och vårt samhälle.
Vårt samhälle anser det sålunda mer troligt att en 15-årig flicka utsätter sig för skam och ryktesspridning för att kunna komma med falska anklagelser, än att en vuxen man skulle tratta i henne alkohol för att kunna förgripa sig på henne. Vårt sinne för det rimliga säger oss att kvinnor (och könsmogna barn) snarare har ett intresse av att svärta ner mäns heder, än att män skulle ha ett intresse av att ha sex med dem mot deras vilja.
Det är den osynliga gravitationen från detta tankegods som sedan får varje omständighet att tala till flickans nackdel i det enskilda fallet. Det finns erforderlig stödbevisning – men att den är motstridig väger tyngre än att den alls finns. På samma sätt blir mannens mess där han ber om ursäkt lättviktiga: Det framgår ju inte exakt VAD han ber om ursäkt för. Flickans panikattacker efteråt tillmäts ingen betydelse – de är ju inte belagda med läkarintyg. Och visserligen, skriver tingsrätten, är det ”normalt för brottsoffer att förtrycka en traumatisk händelse och därmed ha svaga minnesbilder”, men ändå talar detta faktum ändå, på något magiskt vis, EMOT flickans ”trovärdighet”, snarare än för.
Det brukar sägas att det är en av rättsskipningens viktigaste grundsatser att hellre tio skyldiga går fria än att en oskyldig döms. Därav rekvisitet att en anklagads skuld måste anses bevisad bortom rimliga tvivel för en fällande dom.
Gott så. Det förhindrar inte att vi tar oss en gemensam titt på vad som egentligen ska anses vara rimligt. I Sverige diskuterar kriminologer just nu den saken, inte minst efter fallet med Nytorgsmannen. ”Att ifrågasätta någons trovärdighet innebär i förlängningen ett ställningstagande beträffande begreppet rimlighet”, säger en av dem som Nyan talat med (i den kritiserade rättegången fick flera av Nytorgsmannens offer sin trovärdighet ifrågasatt).
Det har också påpekats att det länge sades vara omöjligt av rättssäkerhetsskäl att rucka på den svenska sexbrottslagen – tills det i och med samtyckeslagen visade sig vara alldeles väldigt görbart och effektivt. Svenska kvinnor behöver nu inte längre bevisa att det var tydligt för förövaren att de inte ville ha sex när de sov eller var halvt medvetslösa. Det anses inte längre vara – rimligt.
Frågan är angelägen och problemet jättelikt. Antalet polisanmälda våldtäkter i Finland uppgick enligt Amnesty år 2017 till 1 245 stycken. Antalet fällande domar var 209. Samtidigt uppskattar The Institute of Criminology and Legal Policy samt EU:s Fundamental Rights Agency att cirka 50 000 finländska kvinnor varje år utsätts för sexuellt våld, inklusive våldtäkt.
Snart (hoppeligen) införs i Finland ett samtyckesrekvisit beträffande sexbrott. Det är bra, även om lagen tycks vara snävare och dunklare än den svenska.
Men det som verkligen behövs är en djupare och bredare diskussion i rättsväsendet, bland jurister och vid vanligt folks middagsbord om vad som egentligen är rimligt. Och orimligt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
