DELA
Foto: Petri Timonen/ Luke
Vargen: jägare såväl som villebråd. För att få balans i debatten behöver vi förstå de speciella förutsättningarna som den naturligt levande vargen behöver.

Den ömsesidiga respekten

Vargskjutningen i Hammarland väcker debatt. Går det att finna en resonlig mittpunkt i den?

I skrivande stund har Nya Ålands artikel om den skjutna vargen i Hammarland nått närmare 17 000 människor, bara via Nya Ålands Facebooksida. Det säger något om det nästan mytologiskt brännbara i händelsen, att en varg har spårats, jagats och dödats på Åland.

Vill man få ett annat mått på uppståndelsen går det också bra att läsa kommentarsfälten till artikeln, eller uppsöka de sedvanliga sociala medierna. En vargskjutning är i de sammanhangen som att detonera en dynamitgubbe i en myrstack. Folk är passionerat för eller emot.

Varför?

Kanske kan just den mytologiska dimensionen förklara en del. Vargen är inte bara ett djur, utan en symbol. Vargen står för det vilda, ”naturliga”, perfekta. Den obarmhärtiga friheten i en enda raggig kropp.

När kroppen sedan ligger där blodig i snön är det mer än bara ett djur som nedlagts. För vissa har en dröm dött.

Det förklarar styrkan i reaktionerna mot hur den nu skjutna vargen av enstaka jägare har fotograferats och visats upp på nätet. Den har försetts med solglasögon. Dess kadaver har sagts vara en bortsprungen schäfer. Dess döda kropp har kort sagt förlöjligats. För den som anser att den ”naturliga” perfektionen hetsats till döds ligger det nära till hands att bli lika upprörd över denna hånfullhet post mortem.

De flesta jägare reagerar också med obehag inför detta. Vill man framstå som viltvårdare duger det inte att skända naturen på det tarvliga viset.

Men det finns en mer prosaisk verklighet också. Vargar behöver stora revir. Vargexperten Tomas Frisk, chef för den zoologiska avdelningen på Skansen, uppger att en vargs naturliga revir i Sverige brukar ligga på runt 50 000 till 100 000, ja ibland upp till 150 000 hektar.

Människa och varg kommer på en liten plats som Åland att kollidera under sådana förutsättningar. Och den som månar om djurliv bör kanske besinna att även får och tamhundar har liv som behöver respekteras? Det ligger onekligen nära till hands att här undra hur en död varg är så mycket mer värd än åtta döda får?

Varför kunde då inte vargen flyttas? Kunde man inte bedövat den och transporterat den till, säg, de finländska lappmarkerna? Djurvänner ställer där en befogad fråga, men vill sedan inte höra svaret. Som lyder: bedövningsgevär är inga precisionsvapen. Det är mycket svårt att komma så nära en varg att man kan få en bedövningspil i den.

Och vem betalar sedan vargtransporten till lappmarken? Och vad säger vi till de lokala renägarna?

Det måste gå att hantera denna fråga med balans och förnuft. Man är inte fiende till den finländska vargstammen om man konstaterar att vi inte kan ha vargar tassande bakom Hugo Anderssons lanthandel. Vargar som lever så nära människor förlorar sin skygghet och kan bli farliga för andra än tamhundar.

Det tjänar heller ingenting till att skälla på jägarna. I detta fall var det landskapsregeringen som fattade beslut om skyddsjakt efter rivna får och kontaktade jaktvårdsföreningen i Hammarland. Man ska inte bli arg på lapplisan när bilen felparkerats.

Däremot behöver Ålands ”viltvårdare” en lektion i taktfullhet. Ta bort de hånfulla bilderna och axla ert ansvar med det vuxna allvar det förpliktigar till.

För en sak har vargen och jägaren gemensamt: bägge förtjänar respekt.