Den missbrukade friheten
En viktig men riskabel princip stadfästes i Högsta Domstolen förra veckan.
I en dom mot nynazistiska organisationen NMR slår man fast att den förening som arbetar mot yttrandefrihets- eller föreningsskydden inte själv kan gömma sig bakom dem.
Det är en gammal paradox, att det demokratiska samhället genom sina principer kan göra sig själv skyddslöst. Organisationer har kunnat bildas med det uttalade målet att föra krig mot just de institutioner som försvarar dem. Man har lagligen kunnat stå utanför riksdagshuset och skräna att det borde brännas ner.
Paradoxen kan dock sägas ha varit välmotiverad. Det är en lika gammal princip som demokratin själv att avvikande åsikter både måste tolereras och försvaras: det är ett nödvändigt minoritetsförsvar, en samhällelig övertrycksventil och en kraftfull symbol för mångfaldens vitalitet. Vi räds inte trollen, har samtiden morskt ropat in i den mörka skogen.
Men som ropar får man svar, tycks det.
Den Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är en öppet nynazistisk organisation. Man sprider antisemitiska konspirationsteorier, vill deportera alla icke-ariska nordeuropéer och hyllar, förstås, helylleariern Hitler. Organisationen har växt kraftigt i Norden de senaste 20 åren, närd av mötes- och föreningsfrihetens trolldryck samt inte minst yttrandefriheten i de sociala medierna.
Polisstyrelsen väckte talan 2017 mot NMR eftersom man ansåg att föreningens verksamhet stred mot lag och god sed genom att sprida hatpropaganda och vara våldsbejakande. Organisationen har haft tillfälligt verksamhetsförbud sedan Åbo hovrätt beslöt att förbjuda den 2018. Det hade räckt med hovrättens besked, men HD, vars domslut är prejudicerande, beviljade organisationen besvärstillstånd i början av förra året.
Nu vet vi varför så skedde. HD ville sätta ner foten i en viktig principfråga.
För domstolen håller inte bara med om att NMR ska anses som våldsbejakande och hatpropagandistiskt. Man skjuter också in sig på dess juridiska försvar – att föreningens verksamhet ”ryms inom ramen för yttrande- och föreningsfriheten” – och lägger till ett viktigt rekvisit vid tolkningen av den friheten:
Vill man åtnjuta yttrandefrihets- eller föreningsskydd får man inte bedriva en verksamhet som till sin natur missbrukar samma rättigheter.
I förstone känns det som ett ampert besked om att man inte kan gömma sig i mammas kjolar om man samtidigt vill driva henne i graven. Hit men inte längre, ropar samtiden nu åt trollen.
Men ändå infinner sig ett naggande obehag. Kan HD-domen också tolkas som ett första steg till ett åsiktsförbud? Det går trots allt att läsa in ett ”tyck så här och du mister dina rättigheter” i beslutet.
Det vore mer än olyckligt om samhället vandrade vidare nerför den vägen, för i sin förlängning är den full av lönngropar och snubbeltrådar för oss alla.
