Den komplicerade bojkotten
Handelsembargon, sanktioner mot oligarker och statstjänstemän, bojkott av varor, uteslutning av ryska idrottare …Bör vi också bojkotta all rysk kultur?Den frågan är inte lätt att besvara.
Sällan har världen skådat en sådan bred internationell konsensus som när det gäller omvärldens kraftfulla fördömanden gentemot Ryssland och stödet för Ukraina.
Men när det kommer till bojkott av rysk kultur blir saker mer komplicerade.
Efter att Ukrainska Institutet nyligen publicerat en kommuniké med en upprepad vädjan till det internationella samfundet om en total bojkott av rysk kultur och ryska kulturutövare så länge kriget pågår, har frågan åter hamnat högt upp på dagordningen.
Det handlar om en kraftfull uppmaning till det internationella samfundet att avsluta allt kulturellt och akademiskt samarbete med Ryssland tills landet helt och hållet drar sig tillbaka från Ukraina och hålls ansvarigt för sina krigsbrott.
Till viss del har det redan skett. Internationella filmfestivaler har bojkottat ryska filmer, operahus har avslutat samarbeten med stjärndirigenter som vägrar ta avstånd från den ryska regimen, Ryssland har uteslutits från Eurovision Song Contest, universitet har avslutat forskningssamarbeten, et cetera.
Naturligtvis är det rätt: att strypa samarbeten med statligt stödda ryska kulturinstitutioner och kapa banden till Putin-anhängare som stjärndirigenten Valeri Gergiev ter sig självklart och lika odiskutabelt som att förbjuda ryska lag och idrottare tävla under den ryska flaggan.
Men sedan blir det svårare. Ska vi sluta läsa Dostojevskij, Gogol, Bulgakov, Tolstoj? Bör vi sluta spela Tjajkovskij och Sjostakovitj, sluta sätta upp Tjechov? Bör museerna plocka ned Ilja Repins målningar från väggarna?
Bland andra Elina Viljanen, forskare på Alexandersinstitutet vid Helsingfors universitet, har konstaterat att starka band mellan makthavare och finkultur har långa anor i Ryssland: ”Kulturen ger de politiska beslutsfattarna symbolvärde och ett propagandavapen medan kulturen och konsten får pengar”, säger Viljanen till Svenska Yle. Natalya Pasichnyk är av samma åsikt, och påpekar i DN att den ryska kulturen nyttjats i propagandasyfte för att också internationellt skapa en myt om den ”stora ryska kulturen”: ”Det har lyckats och landet har en stark plats och röst i finkulturella rum. Jag menar att detta mytologiserande, vid sidan av rädsla och ekonomiska intressen, är en viktig del för att förstå varför västvärlden reagerat så svagt på Rysslands många förbrytelser de senaste åren.”
”Självklart kan varken Tjajkovskij, Pusjkin eller Dostojevskij ställas till svars för övergreppen i krigets Ukraina”, skriver Sofia Nyblom för sin del i Dagens Nyheter, men menar samtidigt att all rysk kultur bör sättas på paus så länge kriget pågår: ”För överallt där Tjajkovskij spelas och Dostojevskij läses, minskar syretillförseln för de ukrainska konstnärer som världen inte känner till – samtidigt som myten kring rysk kultur skyler över dödandet och övergreppen som pågår.”
Men är det verkligen så? Måste verkligen det ena utesluta det andra?
Nej, anser Anders Carlberg i ett svar på Nybloms inlägg i DN: ”Tvärtom är det just nu än mer angeläget att visa att de ryska verken ingår i en världskanon och inte en nationalistisk rysk sådan. Genom att fortsätta erbjuda rysk kultur på våra scener fråntar vi också Putin ett strategiskt argument som han redan provtryckt: att det dekadenta väst drivs av en russofobisk agenda genom det sätt på vilket de skamligt behandlar ryska kulturella galjonsfigurer. Låt oss undvika att göra Vladimir Putin den tjänsten.”
Inte heller den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov tror att en fullskalig bojkott av rysk kultur hjälper:
”Nej, det gör det inte, det ger vatten på Putins kvarn. Då kan han säga: ’Titta hur hela världen terroriserar oss! Vilken olycka för oss!’ Det hjälper bara honom att hjärntvätta sitt eget folk. Men det är en annan sak när det handlar om organisationer eller människor som stödjer Putin personligen”, säger Silvestrov i en intervju med Deutsche Welle från sin exil i Berlin.
Litteraturprofessorn Axel Englund är enig med Silvestrov: ”Det är krigets logik som reducerar konst till nationella symboler och entydiga ideologiska budskap. Att acceptera kopplingen mellan den ryska imperialismen och Tjajkovskij är att kapitulera inför den logiken. Hur välvilliga avsikterna än är underbygger det en central del av i Kremls konstsyn: musik som skrivits av ryssar för det Stora Rysslands talan. Och det är en skändlig lögn”, skriver han i Expressen.
Spörsmålet är komplext, och i slutändan är det naturligtvis på det privata planet upp till var och en vilka kulturyttringar man väljer att ta del av. Men i ett större perspektiv bör syrenivån räcka för att vi framledes ska kunna lyfta fram ukrainsk kultur på ett bättre sätt än tidigare, samtidigt som vi också fortsättningsvis ska kunna ta del av rysk kultur. Men vi bör i så fall vara noga med hur vi gör det sistnämnda. Vi ska inte läsa de stora, klassiska författarna som Kreml vill att vi ska läsa dem, som representanter för ett stort, imperialistiskt Ryssland. Nej, i stället ska vi frigöra dem från de nationalistiska bojor regimen försöker låsa fast dem i och läsa dem för deras kvaliteter, och kanske ibland – som i Solzjenitsyns fall till exempel – för deras modiga och subversiva litterära uppror mot förtryckarstaten.
