DELA
Foto: Stefan Öhberg

Den kommunala identiteten utmanas

Enligt Lennart Isaksson (MSÅ) förlorar Mariehamns stad cirka 10 miljoner euro varje år i uteblivna skatteintäkter.

Frågan är varför så många väljer att betala skatt någon annanstans.
Mariehamns stads förklaringmodell utgår från lagen: En persons hemkommun är den kommun där personen bor. Om personen har flera bostäder är hemkommunen den kommun som han eller hon med hänvisning till familjeförhållanden, arbete eller andra motsvarande omständigheter själv anser som sin hemkommun och dit personen har en fast anknytning.

Men till vilken kommun man anser sig höra handlar om identifiering. Om man ska kunna identifiera sig som mariehamnare måste man också känna sig som en. Identitet är i mångt och mycket en känslofråga som inte nödvändigtvis styrs av bostadsort utan var man har sitt hjärta. Det kokar helt enkelt ner i om vi ser oss som ålänningar, saltvikare eller övernäsare först.

Identiteterna är som lager på en lök, alla har flera. Sammanhanget styr vilket lager vi väljer att prioritera.

Åsub gjorde 1999 en utredning där en fråga som ställdes var hur länge det i genomsnitt tar för inflyttade att börja identifiera sig som ålänningar. Studien kom fram till att det tar mer än 20 år innan den primära identiten är åländsk och ersätter identiteten som österbottning, svensk eller någonting annat.

Att identifiera sig som saltvikare, mariehamnare, Eckeröbo eller Sundsbo följer med stor sannolikhet samma mönster och ruckas inte på i första taget.

En studie som genomfördes i år i samband med kommunsammanslagningar i Holland kom fram till att identiteten påverkar hur människor reagerar på föreslagna kommunala förändringar. Är den primära identiteten lokal så skapas ett motstånd och misstänksamhet mot centralisering.

De som accepterade kommunsammanslagningarna utvecklade nya identiteter. En hyperlokal som ersätter den kommunala och en sekundär regional identitet. Med andra ord utvecklas mariehamnaren till en övernäsare och söderålänning (förutsatt att kommunreformen går igenom och en av de nya kommunerna ska heta södra Åland).

Det är lättare för vissa än för andra. De som redan bor i eller i närheten av centralregionen har redan ett nära förhållande till de större institutionerna. Förändringarna blir också mindre för dem eftersom de troligtvis blir majoritet i det nya samarbetet. Tvärt om blir det förstås för dem i periferin, det är en oro som måste respekteras.

Att betala skatt i sin hemkommun och bo åtminstone en del av tiden där kan också ses som ett motstånd mot centraliseringen. Att bidra till sin ”riktiga” hemkommun trots att man bor i Mariehamn blir en lokalpatriotisk motståndshandling, pengarna går till hjärtats hemkommun.

I och med kommunstrukturreformen och Mariehamns skattjakt genomgår många en identiteskris där självbilden utmanas och med stor sannolikhet kommer att förändras. Men identiteter är inte statiska.

De utmanas, omprövas och utvecklas hela tiden. De existerar inte heller i ett vakuum utan påverkas av samhället i stort.

Att från politiskt håll utmana människors identitet kräver dock tålamod, människor skapar inte nya lager på löken över en natt.