Den faktafrånvända tron och den nya missionen
Klimatförnekare liknar allt oftare klimataktivismen vid en sekt eller religion där det inte är tillåtet att ifrågasätta etablissemanget. Ett nytt mönster börjar dock träda fram: vetenskapsförnekande personer som medvetet söker upp klimatkämpande grupper för att sprida desinformation.
Är det här i så fall den nya missionen?
Beteendemönstret hos klimatförnekare handlar inte längre bara om att vilja sprida sin övertygelse i omgivningen i största allmänhet, utan har gått över till att aktivt ta sig in i grupper för klimatengagerade och sprida desinformation.
Tekniken är provokativ och skapar framför allt dålig stämning, men i värsta fall också misstro mot klimatforskningen.
Den här uppsökande verksamheten finns även på Åland. Facebookgruppen ”Klimataktion Åland” startades i höstas med syfte att samordna det åländska klimatengagemanget. Den är också till för att medlemmarna ska kunna dela med sig av för gruppen intressanta länkar och idéer, som klimatrelaterade, faktabaserade artiklar och klimatsmarta vardagstips.
Eller, som klimatförnekare kallar det, predika för de redan frälsta.
Det gick bra för gruppen till en början som nu är – med åländska mått mätt – ganska stor med sina närmare 500 medlemmar. Men med de nya medlemmarna som ökade i snabb takt kom också personer som inte var där för att diskutera lösningar på den globala upphettningen, utan som tvärt om menar att människan varken orsakar eller bör försöka motverka den.
Gruppens moderatorer stod inför ett vägskäl: att antingen tillåta klimatförnekarna vara kvar och dela sina motsatta åsikter, och därmed bredda gruppens definition, eller plocka bort dem för husfridens skull.
Alla grupper mår bra av en öppen diskussion där man tillåts ha olika åsikter, men hur åsikterna lyfts fram är lika viktigt.
Problemet är bara att klimatförnekare sprider information som går ut på att plocka russin ur vetenskapliga källor, och presentera enskilda företeelser som förvränger verkligheten. Det här sättet att sprida information ger intryck av oenighet bland klimatforskare.
Stephan Lewandowsky, professor i kognitiv psykologi vid Bristol University i England, menar att missledande fakta faktiskt får folk att ändra åsikt.
Att sprida misstro är alltså inte något irrationellt beteende. Det kan ha en paralyserande effekt på målgruppen och hjälpa till att upprätthålla status quo.
Men vad är det som gör att dessa personer ser klimataktivismen som så hotfull? Forskaren Kirsti Jylhä, som doktorerat på temat kring ideologiska rötter i klimatförnekelsen vid Uppsala universitet, konstaterar att åsikter är en viktig del av den sociala identiteten och känslan av grupptillhörighet. Det tar sig uttryck i att politiskt konservativa personer tenderar att förneka klimatforskningen eftersom det är en fråga som ofta lyfts av liberaler och vänstergrupper.
Hennes slutsats får stöd i forskning från Uppsala universitet, Chalmers i Göteborg och Norsk institutt for naturforskning. De målar upp en bild av den typiska klimatförnekaren: en äldre man med högernationalistiska politiska åsikter som varit med om att bygga det moderna industrisamhället. Att erkänna klimatkrisen är att erkänna ett hot mot sin självbild.
Kirsti Jylhä konstaterar att det också finns emotionella motiv till vetenskapsförnekandet. Klimatkrisen är ett existentiellt hot mot livet på jorden och kan väcka skuld- och skamkänslor. Genom att förneka att krisen finns slipper man således känna skuld och skam.
Det finns alltså flera förklaringar till det här beteendet. Då är det också viktigt att ställa frågan, är det rimligt att låta någon vara med i en specifik intressegrupp om dennes enda intresse är att paralysera gruppens handlingsförmåga och försöka omvända den?
Inte om man inte vill låta den faktafrånvända tron få fäste.
