Den dödliga fattigdomen
De finländare som tillhör den lägsta inkomstgrupperingen förlorar många fler år av sina liv än de i högre inkomstgrupperna. Att vara fattig är dödligt. Det är dags att vi tar det på dödligt allvar.
Finländarna blir allmänt friskare och har det bättre ställt än tidigare. Men hälsan och välfärden fördelar sig allt mer ojämlikt bland befolkningen. Det konstateras i en ny kartläggning av THL. Det märks inte minst i antal förlorade levnadsår. Cirkulationssjukdomar, alkohol och olyckor var mellan 2017 och 2019 de största orsakerna till att finländarna dog i förtid. Mest drabbade är män och kvinnor i de lägre socio-ekonomiska grupperna.
”De rika har råd. De kan anlita vilken läkare och vilka tjänster de vill. De fattiga står i kö och bollas från ställe till ställe”.
Det konstaterar Seppo som Yle intervjuar i brödkön i Helsingfors. Seppo konstaterar att för honom är det stora problemet den låga pensionen.
”Det är inte lätt längre.”
Seppo är långt ifrån ensam. Under coronakrisen har de ekonomiska problemen förvärrats än mer för de som redan kämpade och samtidigt har pandemin knuffat ut nya människor i den ekonomiska knaperheten. Detta medan inkomstklyftorna ökar och allt fler fastnar i långvarig fattigdom.
Det är svårt att ta sig ur fattigdom eftersom det är otroligt dyrt att vara fattig.
Man tvingas bo på hyra då man inte beviljas lån. Man måste köpa gamla, skruttiga bilar som ständigt är i behov av reparation. Man tvingas snåla på tandläkarbesök vilket i sin tur kan leda till ännu dyrare tandproblem i framtiden. Man har inte råd att äta hälsosam mat och får hälsoproblem som kan vara dyra. Det är svårt, om inte säga omöjligt, att spara ihop en buffert om man lever ur hand till mun. En oförutsedd utgift kan haverera ekonomin och igen tvinga en tillbaka till ruta ett.
Men fattigdom handlar om så mycket mer än brist på pengar. Att leva i fattigdom eller att oroa sig för att återgå till fattigdom har inverkan på psyket, kroppen och den sociala statusen. En försämring av nyss nämnda leder i sin tur till sämre förutsättningar i samhället och på arbetsmarknaden, vilket i sin tur ökar risken att sjunka ännu djupare i fattigdom. Att vara ekonomiskt begränsad påverkar hur och på vilka villkor vi kan delta i samhället.
En låginkomsttagare kan helt enkelt inte göra samma val i livet som någon med en medelmåttig eller hög inkomst. Det sträcker sig bortom krassa inköp i affären till fritidsaktiviteter, kost, motion och samhällsengagemang.
Med sin nya statistik gör THL en viktig poäng som förhoppningsvis får ny fart på fattigdomsdebatten. Fattiga människor dör i förtid på grund av dessa samhälleliga brister. För fattigdom och inkomstklyftor är just det – ett samhällsproblem.
Just nu florerar ett medborgarinitiativ som föreslår lagstiftning som ska förpliktiga kommuner att utföra riktad fattigdomsbekämpning. Man vill se konkreta mål, relaterade åtgärder, indikatorer och övervakningsmetoder. Gott så. Det finns mycket mer som kan göras på nationellt-, landskaps- och kommunal nivå när det kommer till att se och åtgärda fattigdom.
Vi bör komma ihåg att Åland är långt ifrån skonat från denna ohyggliga epidemi.
2017 levde totalt 1 153 personer i ekonomiskt utsatta hushåll på Åland. Det motsvarar fyra procent av befolkningen. Det är realistiskt, och dystert, att anta att den siffran ökat under coronapandemin.
I arbetet med att få ekonomin på fötter efter dessa pandemiår måste låginkomsttagarna vara i fokus. Det kan annars bli både kostsamt för samhället på lång sikt och dödligt för individen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
