Den årliga avundsjukedagen
Transparens inramat av avundsjuka. Offentliggörandet av skatteuppgifterna ska bekämpa ojämlikhet, men främjar också ett samhälle där avunden och pengafokuset gror.
”Glad avundsjuke-dag”. Så lyder rubriken för en New York Times artikel där de berättar om Finlands årliga pengavariant av kosläppet. Dagen då finländarnas alla skatteuppgifter blir offentliga, öppna för allmän beskådan.
På gott och ont.
Finland är en internationell sällsynthet när det kommer till offentliggörandet av befolkningens inkomster. Syftet är att öka transparensen i samhället, en metod som sägs ha hjälpt landet att stå emot trender av ökande ojämlikhet. Men det ökar också fokuset på materiell välfärd – och avundsjukan hänger lätt på.
Norge gjorde 2001 gjorde sina skatteuppgifter tillgängliga för anonyma sökningar. Men en studie visade att den självupplevda lyckan började allt mer hänga ihop med nivån på inkomst. Ju mindre pengar man upplevde sig ha i jämförelse med vänner och kollegor, desto mer olycklig upplevde norrmannen sig.
2014 satte Norge stopp på den anonyma nyfikenheten. Man kan fortfarande få reda på allas skatteuppgifter, men sökningarna måste göras under eget namn.
I Finland hör skattetoppen, som dominerar tidningarna dagen till ära, till det mest lästa under året. Det frotteras i höga löner och miljonkapitalinkomster och avundsjukan blir ibland svår att dölja. Och avundsjuka är, förutom inte särskilt vackert, också ohälsosamt.
Avunden försämrar vår mentala hälsa och har effekter även längre in i framtiden. Avundsjuka konstateras inte heller vara en indikator för framtida ekonomisk framgång.
Filosofen Bertrand Russel varnade redan för 100 år sedan om de sociala farorna av utbredd avundsjuka. Forskarna Redzo Mujcica och Andrew Oswald, som gjort en studie på avundens negativa effekter omfattande 18 000 testpersoner, konstaterar att ”samhället borde oroa sig för institutioner som stimulerar storskalig avundsjuka”.
Men det är kanske inte bara avundsjukan över det faktum att grannen tjänar mer, som sticker i ögonen ur ett samhällsperspektiv. Det är att skattetoppen, med sitt pengaglorifierande fokus, sätter drömmen om den individuella framgången framom den gemensamma utopin.
Författaren Nina Björk sammanfattar denna samhällsutveckling som en prioritering av ”jag är värd ett annat öde” – inte ”världen är värd ett annat öde”.
”När utopin har blivit bortvänd och drömmen är på horisonten, då står ett helt konsumtionssamhälle redo att integrera drömmen om personlig förändring genom varor och konsumtion. Någonstans längs vägen riskerar vi att förlora både utopin om en rättvis värld och drömmen om mänsklig utveckling”, skriver hon i boken ”Lyckliga i alla sina dagar”.
Det vet vi ju redan att konsumtionssamhället som det ser ut i dag är ohållbart och tillåter helt enkelt inte flera materialfokuserade ”drömmar” att förverkligas.
Kanske är det så krasst som författaren David W. Orr uttrycker det: ”Det enkla faktumet är att världen inte behöver fler framgångsrika människor”. I alla fall inte den typen av ekonomisk framgång som ofta kopplas till konsumtion, 60-timmars veckor och resursintensiva verksamheter.
Och mitt i skattetopps-frotteriet och avundsjukan kan det bli svårt att komma ihåg vad som är viktigt.
Konkurrens kan vara bra i många avseenden och verka sporrande för samhällsutvecklingen.
Det demokratiska samhället ska sträva mot jämlikhet och jämställdhet och transparens bör hyllas. Men avundsjuka, glorifiering av materiell välfärd och en vass armbågskamp till att nå toppen gör att vi får allt svårare att arbeta tillsammans för att klara de enorma utmaningar mänskligheten står inför, både på det sociala, ekonomiska och ekologiska planet.
Här kan man ifrågasätta om den årliga inkomstjämförelsen tjänar sitt allmängoda syfte eller om avundsjukan och den monetära framgångsidealismen urholkar den goda intentionen.
