Demokrativåg sveper över Nord-afrika
Det kan hända att utvecklingen i Egypten är början på något så stort att vi om tio och tjugo år påminner oss själva om var vi var när Nordafrikas befrielse inleddes.
Ibland händer saker som är så stora och så omvälvande att man redan i stunden vet att man är med om något historiskt. Sovjetunionens fall, de euforiska dagarna när öst- och västtyskar omfamnade varann vid en öppnad Berlin-mur, ögonblicket när den stora statyn av Saddam Hussein störtades i Bagdag. Terrorattentatet mot tvillingtornen i New York.
Det som nu pågår i Egypten och Tunisien är mättat med samma historiska tyngd. Det är människorna ute på gatorna som vägrar ge upp, som är så nära att bryta greppet från en flera decennier lång diktatur. Det är vanliga människor från alla samhällsklasser och politiska riktningar som förenas av ett mål – att uppnå en demokratisk frihet som man egentligen aldrig haft.
För oss i Norden är Egypten och Tunisien turistmål, platser dit vi far för att lata oss och bryna våra bleka kroppar. Uppriktigt sagt så har vi struntat i om de som serverar oss och bäddar våra sängar och säljer souvenirer har några rättigheter alls.
Vi känner Egypten som en part i konflikten mellan arabvärlden och Israel. Vi kanske vet att Egypten spelar en viktig roll för stabiliteten i regionen, och att det är därför som USA och andra västmakter i åratal backat upp Hosni Mubaraks förtryckarregim, för att han ändå varit en garanti för den säkerhet som uppnåtts, ett slags bräckligt status quo som aldrig kunnat utvecklas till en verklig fred.
Det finns ännu tusen saker som kan gå fel. De destruktiva krafterna i proteströrelsen kan ta över. Den kan urarta i ren plundring, förstörelse och upplopp utan politisk agenda. Militären kan besluta sig för att med det brutala våld man sett exempel på förut slå ner vågen av folkliga protester.
De olika parterna i demokratirörelsen kan splittras innan de ens uppnått sitt första mål. Hosni Mubarak kan vägra avgå och störta landet i inbördeskrig. Mubarak kan avgå och störta landet i kaos om övergången till en verklig demokrati misslyckas. Islamisterna kan ta över och ersätta ett politiskt förtryck med ett religiöst dito.
Allt detta kan hända. Det kan också gå vägen. Den folkliga resningen kan resultera i reformer, och Egypten och Tunisien kan vara de första länderna i arabvärlden som tar viktiga steg mot demokratisk frihet.
Det är nämligen frihet det handlar om, och att friheten är lika viktig för människorna i Egypten som den är för oss. När vi i vår okunskap klumpar ihop saker vi inte vet något om kanske vi inte ser frustrationen hos tonåringen i Kairo vars tillgång till internet begränsas av politiska skäl. Vi ser inte den högskoleutbildade som journalisten som inte får göra sitt jobb, eller läraren vars historieundervisning kraftigt redigeras eller den vanliga människan som inte är nöjd med regeringens näringspolitik, den som leder till att maten är så dyr att barnen får klara sig på bröd och te.
Låt oss hålla tummarna, för det är i stort sett det enda vi kan göra, att det som händer i Egypten är början på en demokratisk men fredlig revolution där de nordafrikanska länderna äntligen kan befrias både från arvet efter kolonialismen och sina egna korrupta ledare.
Kanske lär vi oss just nu än en gång, att när folket väl sätts i rörelse är det svårt att stoppa, ens med stridsflyg och tanks.
