Demokrati är konsten att förlora med stil
I den fantastiska animerade filmen Toy Story är en de hetaste frågorna huruvida Buzz Lightyear verkligen kan flyga, eller bara falla med stil. I slutändan är det irrelevant. Att falla med stil räcker för att rädda dagen och ge hela äventyret ett lyckligt slut.
Samma sak med demokrati. Det flyger inte riktigt. Det finns så många problem, med beslutsprocesser, med representation, med byråkrati, med effektivitet, med valdeltagande. Listan kan blir hur lång som helst, i slutändan är det ändå demokratin som räddar dagen.
Det handlar inte om att demokratin är det mest effektiva sättet att fatta beslut. Kanske en diktatur eller en oligarki är snabbare och mer skoningslös i att fatta tunga beslut. Kanske det finns gott att säga om monarkier eller teokratier i sina bästa stunder.
Demokratins styrka ligger i att den gör det möjligt att förlora med stil, att det inbyggt i systemet finns en mekanism för att skifta makt på ett ordnat sätt, och en möjlighet för förloraren att komma igen.
Om man får komma med en annan litterär referens så är det som när hjälten Frodo i Sagan om ringen till slut inte kan avstå maktens ring utan hjälp av sin värsta fiende, som biter fingret av honom.
Just nu pågår maktskiften både öster och väster om oss. I Finland går socialdemokratin mot sin djupaste svacka någonsin, att döma av resultatet i EU-valet. Från att ha varit ett statsbärande parti hamnar man ut i marginalen, och Centern repar sig efter det förra valets förnedring och kommer igen.
I Sverige har socialdemokratin tillbringat åtta långa år i kylan, och är nu på väg tillbaka in i värmen, medan den för två val sedan så segerrika Alliansen vittrar sönder i partier som alla kanske inte ens kommer in i riksdagen.
Detta är bra, oberoende av åt vilket håll det går. När makten cementeras hos ett parti eller block tenderar problemen med att ha makt att djupna. Makt börjar tas för given, kreativitet och förändringsbenägenhet stannar av, det finns inget kvar att bevisa utom vikten av att hålla sig kvar vid köttgrytorna.
Tittar man på de mera omogna demokratierna i världen är det just detta som är problemet, detta förlorandets etik, som demokratin satt i system. Om man inte respekterar den ordningen, om man börjar manipulera valresultat och begränsa möjligheterna att driva en valkampanj, då försätts demokratins självsanerande kraft ur spel.
I en fungerande demokrati är det hedervärt och rätt att man förlorar regelbundet och accepterar förlusten, eftersom det betyder att man är beredd att respektera att makten inte är något man har rätt till, utan något man får för en begränsad tid. Det betyder också att de som vinner alltid ska ta ansvar, också de som vill driva en politik som känns motbjudande. De främlingsfientliga partier som gått framåt i Europa, i Sverige och i Finland, ska ta konsekvenserna av sina åsikter och visa hur man i praktiken vill styra, och att man kan få ett politiskt samarbete att fungera. Kan man inte det så får man ingenting gjort och kan alltså inte svara mot sina väljares förtroende.
Säg ett annat system som fungerar bättre.
