Debatternas gravgård fylld av anonyma påhopp
Journalistiken misslyckas ofta, men den är åtminstone en öppen process. Det är inte de anonyma nätdebatterna.
Som ledarskribent fokuserar man ofta på det negativa, det kritiska, på vanskötsel och konflikter. För diskussionens skull drar man ibland ganska halsbrytande slutsatser om saker man inte på djupet är insatt i. Även som reporter förenklar man ibland för att kunna förklara. Alla detaljer kommer inte med, precis alla som är inblandade i ett skeende blir inte hörda.
Ibland tänker man att det räcker att fråga en människa, för att man tror att frågan är enkel att besvara. Om man då råkar sätta foten i ett ormbo blir man biten, inte precis för svaret man nedtecknade, utan för frågorna man inte ställde för att man inte visste att de borde ställas.
Ibland göder man som journalist okunskap och fördomar. Folk läser det de vill läsa, och tycker sig i granskande artiklar få bevis för att också gammalt skvaller måste vara sant eftersom en bit av någon historia verifieras.
Journalistikens villkor är det ständiga misslyckandet. Man kan inte ge en heltäckande bild, för gjorde man det skulle bilden bli som omfattande och så fragmenterad att ingen skulle orka läsa.
Man gör ett urval, man väljer en vinkel, man väljer frågor. Alla dessa avgöranden är subjektiva, naturligtvis påverkade av bakgrundskunskap, arbetsledning, arbetsvillkor och mer subtila saker i journalistens personlighet. Ovanpå det ligger utbildningen, yrkeshedern, den professionella koden, tidningens linje, allt det som ger ramverk och ryggrad åt arbetet.
För det mesta kan man göra ett bra jobb. Ibland blir det lysande. Ibland är det sisådär. Ibland misslyckas man totalt och får allt fel. En sådan dag får man höra vad man är värd, med all rätt.
Dessutom, och här kommer poängen, är avsändaren fullkomligt klar. Vilken tidning, vilken reporter, vilka frågor – allt finns öppet redovisat och serverat för mothugg och fördjupning.
Läsaren avgör vad journalistiken är värd. Läsaren är den som tillmäter texten dess betydelse. Läsaren är den som kan reagera, berömma, kritisera eller ta avstånd. På Åland är det många som gör det, och det är bra.
Tyvärr är det många som gör det anonymt, och som inte känner sig begränsade vare sig av sanning, yrkesetik, okunskap eller det faktum att man själv är part i en pågående konflikt.
I flera av de hetaste diskussionerna på Åland just nu har vi en lång rad människor som kommit med tvärsäkra kommentarer om hur det är si eller så med brandkårer, sjöbefäls arbetstider, oljeläckage, släckningsbilar och annat viktigt.
Så gör fegisar.
Människor som vill göra annat än sticka, nypas och smäda ska säga vad de tycker och stå för det.
Alla ni som är frustrerade, sårade, ledsna och arga, säg det, men säg det på rätt sätt.
Det är alldeles för sällan någon (inklusive vi på Nyan) ödmjukt och med ärlig uppsåt ger sig in i en diskussion med vetskapen att man själv kan ha fel.
Det är synd. Vi har alldeles för många skyttegravar nedgrävda i vårt debattlandskap.
