De som bara vill jävlas
Priset för den dansk-svenska advokaten och extremhögerpolitikern Rasmus Paludans ”yttrandefrihet” i Sverige har i skrivande stund kostat hundratusentals euro i skadegörelse samt 26 skadade poliser och tre lindrigt påskjutna demonstranter. Hans beteende, och det svenska samhällets hantering av sagda beteende, väcker relevanta frågor även för oss utanför Sverige.
Rasmus Paludan gillar att jävlas. När han inte stämmer folk för att de har samma efternamn som han försvarar han ”systemkritikers” rätt att publicera politikers personnummer och bränner upp religiösa böcker för att göra andra människor ledsna och upprörda. Hans förhoppning tycks vara att dessa i sin upprördhet sedan ska attackera de poliser som motvilligt har satts att skydda hans bokbål så att allmän, tja, jävelskap ska uppstå.
Anledningen är oklar. Kanske vill han skapa intrycket av att vissa befolkningsgrupper är våldsammare än andra. Kanske vill han kränka en viss religion. Kanske är han bara lite knäpp – enligt Wikipedia ådrog han sig 2005 i en trafikolycka en hjärnskada som gav honom ”kognitiva förluster”. Fast kanske inte. Wikipedia är inte alltid vad det synes vara.
Detsamma kan sägas om de flesta andra omständigheter i hans nu pågående Sverigeturné, där han på olika platser i landet bränner upp Koranen och orsakar upplopp. Det är kort sagt mycket som inte stämmer i vad som påstås om alltsammans.
Till och börja med sägs Sverige var skyddslöst mot Paludans provokationer, eftersom han åtnjuter såväl demonstrations- som yttrandefrihet. Rent juridiskt är detta nonsens och borde ha genomskådats av flera i vårt västra grannland.
Polismyndigheterna i Mellansverige och Skåne hade nämligen kunnat komma med samma rekommendation till förvaltningsrätten som polismyndigheten i Malmö gjorde för två år sedan, då Paludan nekades tillstånd. Och att hävda att yttrandefriheten ger en rätt att kränka religioner är lika korkat som att skriva ”BANKRÅNARE” på flyktbilen – yttrandefrihetsgrundlagen har en fin liten katalog av otillåtna yttranden (som den delar med tryckfrihetsförordningen), där brottet hets mot folkgrupp kommer högt upp på listan.
Diskussionen i Sverige har alltså blivit just så dum som svenska diskussioner blir när alla propsar på sin egen åsikts okränkbara invändningsfrihet. Tänk först och tala sedan, Sverige.
Det ligger också något skumt i analysen av vilka det är som de facto attackerat polisen och bränt upp alla bilarna i de svenska upploppsstäderna. Strävsamma muslimer upptända av religiös nit? Not so much. Av de efterföljande polisutredningarna börjar allt mer framgå att det handlar om påsklediga förortskids som ryckts med i en pervers tävlan mellan olika gäng om vem som kan bete sig värst. Yrkeskriminella har också figurerat i utkanterna av upploppen: kanske har de deltagit för att ytterligare sporra de yngre demonstranterna, i syfte att underlätta den framtida brottsrekryteringen?
Det är svårt att veta säkert och i bakgrunden kan skönjas de problem och utmaningar som den svenska integrationspolitiken i vissa stycken fört med sig. Men säkert är i alla fall att påskens upploppsmakare står i samma relation till sin religion som huliganligorna som inte ens går på matcherna står till sina fotbollslag.
Till sist så anledningen till alltsammans. Är det verkligen bara en halvfnoskig, islamofobisk dansk som ligger bakom allt detta? Eller kan det finnas mörkare krafter än så i bakgrunden? Aftonbladets Lena Mellin skriver i gårdagens Aftonbladet att polisens kommenderingschef Jonas Hysing på en presskonferens hållit dörren öppen för eventuell utländsk inblandning.
”Vi vet att det också finns information om uppvigling till våld mot poliser på sociala medier orkestrerade från utlandet”, sade kommenderingschefen enligt Mellin, som sedan fortsätter:
”I dag är det krig i Europa. Ryssland har uttalat att Sverige är ett ovänligt sinnat land … Ett bärande inslag i de så kallade hybridkrigen är destabilisering. Att skapa oreda och kaos och underminera förtroendet för samhällets institutioner, exempelvis polisen.”
Det är en sällsynt obehaglig tanke, men faktiskt fullt möjlig. Och mycket mycket relevant för Finland, vars egen konflikt med Ryssland bara eskalerar.
Men andra ord: i dessa tider, se särskilt mycket upp med dem som bara vill jävlas.
