DELA
Foto: Jonas Edsvik

De Rättfärdiga och de Övertygade

I förra veckan kom Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) slutligen med sitt besked: det var rätt av Uleåborgs domkapitel att varna en präst som vigt ett samkönat par.
Det börjar bli dags att tala klarspråk om Finlands så kallade ”folkkyrka”?

När HFD i fredags till sist meddelade sitt beslut mottogs det med spänd förväntan. Många hade längtat efter att få den fråga stadfäst som underinstansen Förvaltningsdomstolen redan beslutat i: att den nya könsneutrala äktenskapslagen innebar en förändring i förutsättningarna att förrätta kyrkliga vigslar. Eller i klartext: att präster kunde följa sina egna samveten i frågan.

Hittills har situationen varit virrig. Kyrkolagen – som bara den lagstiftande församlingen Kyrkomötet kan ändra i – tillåter inte samkönade vigslar. Den sekulära äktenskapslagen, stiftad av riksdagen, säger numera det motsatta. I detta lagvakuum, när två gällande rättsordningar motsäger varandra, borde vigselförrättare kunna välja sin egen väg utan att riskera påföljder.

Förhandstipsen sa också att domen skulle gå den vägen. Men när HFD:s årsboksbeslut – att betrakta som ett särskilt viktigt principbeslut – inkom i ärendet var det som en spann kallt vatten över de hoppfulla. Det var helt i sin ordning av domkapitlet i Uleåborg att skriftligt varna ”regnbågsprästen” Árpád Kovács för att ha vigt ett samkönat par 2017, förkunnade domen.

Juridiskt är frågan alltså avgjord. Det är nu klarlagt att tills Kyrkomötet med trefjärdedels majoritet lyckas ändra på kyrkolagen så består den rådande ordningen.

Det är alltid trevligt med klarspråk, så låt oss fortsätta på den vägen:

Den rådande ordningen i Finlands ”folkkyrka” är reaktionär och homofobisk.

Den evangelisk-lutherska kyrkan har en hög tanke om sig själv. På sin hemsida beskriver man sig som en folkkyrka: ”Till kyrkan hör en majoritet av finländarna … Evangelisk-lutherska kyrkan har en nära koppling till vårt folks kultur och historia … Kyrkan står på de svagas sida i samhället och försvarar människors lika värde.”

En hög tanke som sagt, dock framtänkt ur en svagsint hjärna. Hur kan man göra anspråk på att representera en majoritet av folket och samtidigt strunta i dess värderingar, så som de kommer till uttryck i den sekulära lagstiftningen? Hur fungerar det att fira flosklelfestivaler om alla människors lika värde och samtidigt förneka en ansenlig del av medmänniskorna deras fundamentala rätt att uttrycka sin kärlek?

Kort sagt: hur ser det ut inuti den hjärnan? Man anar att Guds ord väger tungt därinne. Man ser framför sig en beklagande axelryckning: ”Beklagar, men nu står det ju faktiskt så här i Skriften. ”Man som ligge vid man är en styggelse” och allt det där. ”Hemskt ledsen.”

Och en normalbegåvad människa kan inte annat än att häpet svara: ”Så ni är för slaveri också? Incest? Hedersmord? Allt det där sanktioneras ju också i Bibeln?

Men det är lönlöst att diskutera dylikt med de Rättfärdiga och de Övertygade. De som tror sig ha Gud Fader själv på sina fördomars sida kommer inte att tänka om i första taget och de som till äventyrs anar i vilken moralisk latringrop deras religiösa företrädare har förpassat dem vågar sällan protestera. Det kräver trots allt både kritiskt självständigt tänkande och civilkurage, bägge nutida bristvaror.

Domen i HFD stänger alltså dörren för självständigt tänkande i den evangelisk-lutherska kyrkan. Nu måste kyrkolagen ändras så att den överensstämmer med folkviljan. De som älskar samkönat får ställa in sig på en låååång väntan: det tog trots allt Finlands ”folkkyrka” hundra år bara att godkänna vigslar av frånskilda …

Det är bara att gratulera Mariehamns församlingspastor Katarina Gäddnäs till hennes orädda ställningstagande i frågan, beskrivet i en intervju på sidan 16 i dagens tidning. Som ålänning blir man stolt över henne. Man önskar henne också den kristna dygden tålamod i överflöd.