De olympiska Putin-spelen ger besk smak i munnen
Att titta på OS är för de flesta som är intresserade av sport på tv lika delar glädje, spänning och ångest. Dessvärre spetsad med besvikelse, när de egna förlorar, eller när någon man beundrar eller hejar på visar sig vara dopad.
I år vet man knappt om man vill börja titta.
Vill vi som tv-tittare vara delaktiga i Vladimir Putins grande finale, hans krona på verket som rysk envåldshärskare? Kan vi svälja polisstaten, de oavlönade arbetarna och den vedervärdiga inställningen till homosexuella, för att få njuta av vår idrottsfest?
Ja, de flesta av oss gör nog det. När spelen drar igång kommer vi att uppslukas av resultaten, prestationerna och spänningen. Vi kommer inte att kunna hålla oss.
Den här gången kommer det dock inte att kännas lika bra som det brukar. Glädjer kommer inte att vara ogrumlad. Vi kommer att snegla runt hörnet och fundera. Det kommer att förekomma olika typer av meningsyttringar, och det kommer att skrivas mycket om mänskliga rättigheter, övervakning och politik. Saker som inte har med de individuella prestationerna att göra.
Det finns de som säger att idrott och politik inte hör ihop, att det är fånigt att avkräva enskilda idrottare ansvar för all världens orättvisor. Det är rätt, och helt fel.
När ett stort mästerskap nalkas är det för många atleter kronan på åratal av helhjärtad, plågsam, intensiv träning.
Det är begripligt att en elitidrottare inte vill tänka på annat än prestationen.
Ansvaret för arrangemanget ligger på den Internationella Olympiska kommittén. Det är där beslutet fattades om att låta Putin dra den internationella olympiska rörelsen i smutsen, och det är där ansvaret borde ha tagits för att avkräva arrangörerna ett minimum av anständighet i hur spelen arrangeras. Det är idrott och politik. Förstås är det också mycket stora pengar, på alla nivåer.
De olympiska Putin-spelen är ingen vacker syn. Kanske är det vår plikt att samtidigt som vi tittar på sporten också se allt det andra, precis för vad det är.
