De etablerade mediernas trovärdighet står på spel
Var det rätt att hänga ut svenska kändisar som anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp med namn förra hösten?
Nej, säger pressens opinionsnämnd i Sverige.
Ja, säger Expressens chefredaktör.
Pressens opinionsnämnd (PON) i Sverige fällde tidigare i veckan fyra stora svenska tidningar för deras publiceringar under #metoo-kampanjen förra hösten. Opinionsnämnden fällde i tio av elva fall. Publiceringarna gällde artiklar där en tv-kändis, en radiopratare och en tidningskrönikör anklagades för olika sexuella övergrepp och trakasserier.
Enligt Ola Sigvardsson, allmänhetens pressombudsman (PO), är utslaget mycket ovanligt. Problemet är inte att man rapporterade om #metoo-rörelsen, utan sättet man gjorde det på. Enligt Ola Sigvardssson och opinionsnämnden var beläggen för tidningarnas påståenden om de här medieprofilerna alldeles för svaga.
Opinionsnämndens beslut har orsakat diskussion. Det är helt rätt, för den behövs, dels för transparensens skull, dels för att återupprätta förtroendet.
Expressen fälldes för flest artiklar – hela fyra stycken. Enligt tidningens chefredaktör Thomas Mattsson ska man på redaktionen analysera beslutet och ödmjukt ta till sig kritiken. Samtidigt som han på sin blogg också drar slutsatsen att det var tur att det var amerikanska medier som bevakade filmproducenten Harvey Weinstein och inte svenska medier. Det här eftersom publiceringarna om filmproducenten blev startskottet på #metoo-kampanjen. Utan publiceringarna – inget stort genomslag för metoo, är hans resonemang.
Thomas Mattsson har förvisso en poäng i sitt resonemang, men vi vet inget om hur historien hade utvecklat sig i ett sådant scenario.
När medieprofilen Cissi Wallin postade sitt inlägg med anklagelsen mot den i inlägget namngivna tidningskrönikören på Instagram tog hon en kalkylerad risk. Det kan enskilda personer göra.
Men etablerade mediehus ska inte publicera på lösa boliner. Etablerade mediehus ska källkritiskt granska fakta och vara försiktiga i att publicera grova anklagelser mot namngivna personer. Speciellt när det varken finns åtal eller dom.
Offentliga personer ska förvisso klara en hårdare granskning än andra. I sitt beslut menade opinionsnämnden att de här namngivna personerna – kändisar – inte hör till kategorin som borde hängas ut med namn.
Opinionsnämnden argumenterar att allmänintresset är litet eftersom de varken är politiker, ledande tjänstemän, domare eller militärer och att allmänheten inte kan utkräva ansvar av dem när de missköter sig.
En annan aspekt av de kritiserade namnpubliceringarna är att de tog fokus från det väsentliga i metoo-kampanjen. I stället för att fokusera på det otroligt utbredda fenomenet sexuella trakasserier på alla nivåer i samhället, förvandlade medierna det till en jakt på enskilda. Visst, det behövs case, men det behöver inte betyda att det måste vara namngivna case. Eller att alla case är bra case.
Ett gott exempel gjorde Jesper Huor i sin P1-dokumentär ”Kulturprofilen, kvinnorna och Akademien” för Sveriges radio, som gav ett fördjupat porträtt på Kulturprofilen – och därmed även en större förståelse av krisen i Svenska Akademien – utan att nämna denna vid namn.
Varför spelar det roll vad etablerade medier gör när privatpersoner kan skriva nästan vad som helst i sociala medier?
För att etablerade mediehus har en helt annan roll – och ansvar – än privatpersoner. Framför allt i tider när fakta och påstående ifrågasätts på ett helt annat sätt än tidigare.
Mediehusen är beroende av sina läsare – och deras förtroende. Och i det långa loppet behöver samhället och demokratin etablerade mediehus. Etablerade medier vinner inte på sensation, utan kvalitet, så en viss självrannsakan är på sin plats.
