Dåligt resultat är bättre än väntat
Det är ingen enkel sak att på basen av landskapsregeringens egen presentation av bokslutet för 2010 bedöma om det gått bra eller dåligt.
Å ena sidan är minusbeloppet på sista raden högt både för en vanlig människa och för ett så litet samhälle som Åland. 32,3 miljoner euro har vi ålänningar spenderat, mer än vad vi hade i intäkter. Den summan ska också plussas på med de 20 miljoner som tagits från utjämningsfonden, där det nu finns bara elva miljoner kvar.
På några korta år har en stor summa sparade pengar ätits upp inom offentlig sektor, och det utan någon som helst säkerhet om att vi faktiskt har en budget i balans år 2013, vilket är det budskap finansminister Mats Perämaa trummar in.
Det man med stor möda lyckades spara, inte på kontot alltså, utan från uppskattade utgifter, är 4,5 miljoner.
Det var ett tungt jobb, bara det. Sparåtgärderna genomfördes med avsevärt gnissel inom regeringspartierna, och med ständig kritik från oppositionen. Att spara pengar och samtidigt överleva som politiker är nära nog omöjligt, och inte blir det bättre av att det man faktiskt lyckas spara ändå är en fis i rymden i förhållande till underskottet.
På plussidan kan man konstatera att Åland, förutom kommande stora pensionsskulder, nästan inte har någon skuldsättning alls, vilket är ett tecken på en internationellt sett mycket god ekonomi.
Det är heller inte så att budgetbalans mellan utgifter och intäkter är en total utopi, som i fallet Grekland eller Portugal eller Irland. Vi har sett det i historisk tid, och har hopp om att uppleva det igen, särskilt om/när den finländska ekonomin återhämtar sig och klumpsumman åter ökar på intäkterna.
Om man ska bedöma hur väl eller illa landskapsregeringen och finansminister Mats Perämaa gjort sitt jobb kan man enkelt konstatera att de lyckats hålla i pengarna. Kostnaderna har inte ökat. Perämaa ser precis så bister och bekymrad ut när han ska ut med pengar som en finansminister ska, och man har lyckats knapra in på vissa saker, även om det varit motigt.
De möjligheter till stora inbesparingar som partier i opposition alltid tycker sig se är svåra att genomföra när man har ansvar för helheten, och landskapet har, liksom andra storheter som försöker spara, tvingats inse att den som ska spara in stora pengar måste ha mycket hårda nypor.
Det har inte landskapsregeringen, och tack och lov för det.
Vad man med säkerhet kan konstatera, igen, är att den åländska samhällsekonomin i allt väsentligt är beroende av den finländska. När det går bra för Finland finns det mera pengar på Åland och vice versa. När intäkterna från klumpsumman minskar är bromssträckan för åländsk offentlig sektor mycket lång, så lång att en lågkonjuktur nära nog hinner bottna och vända innan man fått stopp på kostnadsökningar på Åland.
Det är alltså svårt att med precision säga vad lagtingets och landskapsregeringens åtgärder i en lågkonjunktur egentligen har för betydelse. Och slutsatsen av detta faktum beror förstås på om man tycker att det är bra eller dåligt att man på det lokala åländska planet inte har mer makt.
För finansminister Perämaa blir betyget väl godkänt. Han gjorde det man måste – höll i pengarna och grävde ner hälarna i marken.
Men samhällsreformen, den som på lång sikt ska minska landskapets kostnader på lång sikt – den är fortfarande bara dimslöjor. Om ens det. Och den kommer att behövas.
