DELA
Foto: Bill Branson, National Cancer Institute

Dags bjuda in fler till mammografi

I början av 1950-talet överlevde drygt 40 procent av de kvinnor, som drabbades av bröstcancer. I dag överlever något över 90 procent.

Visst är det bra.
Rosa bandet-kampanjen pågår för fullt. Folk ger pengar som dels går till cancerforskning, dels används för att stötta patienterna. Och tro inte att vi är otacksamma. Ålands cancerförening ställer upp på fler sätt än man visste att behövs – för vad vet man innan man sitter där diagnostiserad, opererad och cellgiftsbehandlad.

Det handlar inte bara om att bli frisk – fri från cancern. Det handlar också om att känna igen, motverka och i en del fall acceptera biverkningar, som man heller inte hade en aning om. Så cancerföreningen är väl värd pengarna, köp bandet!

Men ändå . Skall forskningen kring och vården av en sjukdom, som är så pass vanlig, nära 5 000 nya fall per år i Finland, delvis finansieras genom välgörenhet? I ett välfärdsland som Finland? Staten är fattig (?) och har dragit ner på anslagen för medicinsk forskning till universitetssjukhusen med nästan tre fjärdedelar de senaste 16 åren. Alltså inte bara låtit bli att höja, utan dragit ner.

Motiveringen? Man kanske anser att det är färdigforskat, patienterna överlever och vad skall man då forska kring?

I dag lever nio kvinnor av tio fem år efter att de behandlats för bröstcancer. Efter tio år har andelen överlevande minskat en del, men alla har inte dött av cancern. Det är litet som med äldre män som får prostatacancer, men en sort som utvecklas så långsamt så de hinner dö av annat innan cancern blir farlig.

Staten har inte råd med forskning, men det finns annat att göra och som också gäller ÅHS. Man kan satsa mer på mammografi. Nu kallas 49 – 70-åringar till screening. Men bröstcancer dyker upp redan i 40-årsåldern och tidigare ibland. Och är nästan lika vanlig bland 70 – 74-åringar som hos 50 – 54-åringar.

Så varför en så snäv ram? Finns det någon vetenskaplig anledning eller handlar det enbart om pengar? Om pensionsåldern kan höjas för att vi lever längre nu så kan också åldersgränsen för screening höjas.

Låt mig ta mig själv som exempel. Som 70+ fick jag för ett år sen en vänlig inbjudan – inte kallelse som förr – att, om jag ville, boka tid för mammografi. Tack, jag ville.

Väl där fick jag veta att detta var sista gången. Framöver måste jag ha remiss. Alltså gå till en läkare som remitterar mig. Det skulle jag aldrig komma ihåg att göra.

Mammografin visade någonting, som nu är avlägsnat. Det tog sex dagar från besked till operation och då firade vi nyår två av de dagarna. Det gick snabbt, fanns inte mycket tid att grubbla och personalen är fantastisk.

Kanske beror det på att sjukhuset är litet, man blir sedd som patient. Man mår bra som patient även om kroppen kan kännas olustig någon dag. Och nu vet vi att Årets cancerläkare håller i kniven!

Jag brukar säga att jag hade tur, tur som inte är ett år äldre. Utan inbjudan hade jag inte kommit till mammografin. Jag skulle fortfarande gå omkring med en tumör, som vid de här laget skulle ha spritt sig.

Tur? Det är litet som med välgörenheten, man är tacksam, naturligtvis.

Men visst skulle det kännas logiskt med tanke på statistiken, rentav förnuftigt, att kalla in några fler årskullar på screening. De som nu är för unga eller för gamla för att kallas, men ändå ser till att de undersöks hör oftast till gruppen välutbildade, välbärgade.

Men alla hör inte dit. Alla är inte heller tanklösa slarvamajor som jag. Varför inte fördubbla gruppen, börja vid 40 och sluta vid 80. Kostar? Visst. Och vi dör ju som sagt inte. Inte alla. Långtifrån alla. Men i den mån mammografi kan bidra till att ännu färre dör i förtid så är det värt att ägna saken en allvarlig tanke.