Dags att ta ställning för den åländska maten
Hur många yoghurtmärken behöver vi egentligen välja mellan?
Kan vi i krisens spår tänka mer lokalt och prioritera självförsörjning framom importerade alternativ? Här kunde handeln ta ett mer aktivt ställningstagande.
Den senaste tidens ovanliga och till viss mån isolerande situation har visat hur viktigt det är med ett fungerande livsmedelssystem och en inhemsk matproduktion. Den höga självförsörjningsgraden har byggt upp en stark grund för den finländska livsmedelssektorns försörjningsberedskap. Finländarna klappar sig själv på ryggen och svenskarna sneglar avundsjukt på grannen i öst med de välfyllda lagren.
Dags för hyllmetrarna och varukorgarna att reflektera samma attityd.
Åland är självförsörjande på mycket. Vi har bland annat egna mejeriprodukter, potatisar, grönsaker, spannmål, bär och frukt. Vi har kött, fisk och ägg. För att inte tala om all vidareförädling i form av bland annat pasta, drycker och delikatesser.
Vi skulle kunna leva heltid som axganer, i teorin.
Inom ramen för matmedborgarskapsprojektet Hungry for Saltvik prövade den åländska frilansjournalisten Fredrik Rosenqvist på att göra just detta. Han gjorde det mitt i vintern och konstaterade i slutet av testperioden att grönsaker var den största utmaningen, något som kan rådas bot på med framförhålling i form av förädling och nedfrysning under de mer grönskande perioderna av året. Men han sammanfattade att det är ”lätt, gott och relativt billigt” att vara axgan när det kommer till spannmål och animaliskt protein.
Men trots att vi redan har det mesta vi behöver i matväg så importerar vi mängder av alternativ. Visst gagnas vi också av den storskaliga globala handeln, där åländska produkter exporteras ut i världen. Men någon måtta får det väl vara? Behöver vi verkligen fyra märken av naturell yoghurt vid sidan av de två åländska alternativen? Behöver vi faktiskt fem sorter havregryn när vi har en lokal produkt?
Vår varukorg utgörs redan till stor del av produkter som vi inte får tag på i åländska marker, vatten och skogar, och man kan inte förvänta sig att alla vill leva bara på det som finns tillgängligt lokalt för säsongen. Men i de fall där det går borde vi prioritera åländskt. Här kunde handeln sätta ett patriotiskt exempel. Föregångare finns bland annat i form av Ica Maxi Värmdö i Sverige som i slutet av förra året aviserade att de skulle ersätta vissa av Arlas mjölkartiklar med den lokala Roslagsmjölken. Kanske kan de åländska handlarna ta efter?
Finska regeringen har initierat diskussionsforumet ”Det gemensamma matbordet” med målet att höja uppskattningen för den finländska matkulturenoch ge den finländska maten en tydligare profil. De föreslår i coronakrisens spår att mervärdesskatten på livsmedel ska sänkas till 10 procent (från nuvarande 14), vilket enligt forumet är en central åtgärd för att återuppliva samhället.
Men det är inte direkt så att maten som vi äter är dyr. Våra matutgifter sjunker alltjämt. En låginkomsttagare i Finland använder en tiondedel av sin inkomst på mat. För höginkomsttagare landar maten först på femte plats efter bland annat trafik och fritidskostnader.
Samtidigt sjunker inkomsterna för det finländska jordbruket. EU-stöden, som egentligen är konsumentstöd för att trygga tillgången till mat till ett rimligt pris, har varit relativt stabila medan produktionskostnaderna, det vill säga kostnaderna för bland annat foder, gödsel och energi, stadigt har ökat.
Enligt Naturresursinstitutet Luke kan jordbruket i Finland under normala år tillgodose konsumenternas behov väl. Normalt sett har vi en självförsörjningsgrad på över 100 procent på brödsäd och på flytande mjölkprodukter. Vår köttförsörjning ligger på 91 procent.
Exakt vad den åländska självförsörjningsgraden är på dessa fronter är oklart, men de flesta kan hålla med om att vi har ett stort utbud av kvalitetslivsmedel, både av basvaror och specialprodukter.
Om vi ska fortsätta vara tacksamma för vår lokala självförsörjning är det dags att stöda den. Där kan förhoppningsvis både butiker och kunder göra ett ställningstagande.
