Dags att plocka upp bitarna och se vad som passar ihop
En historisk seger för Socialdemokraterna. En neslig förlust för Liberalerna. Märkligt läge för regeringsbildning och ett uselt saldo för jämställdheten.
Vad händer nu?
Vad var det som hände?
Dagen efter ett spännande val singlar tuppfjädrarna sakta mot golvet, och någon moppar upp (de bildliga) blodfläckarna från golvet.
Kanske är det nästan lite skämmigt, det där att man slet varandra i strupen och morrade hotfullt åt sina kolleger, att man var så skadeglad och spydig. Kanske är man fortfarande så glad eller så ledsen att man knappt kan prata om det.
Vi har ett nytt lagting, med många nya ansikten. Om regeringsbildningen går som de flesta bedömare tror i dag, att det är Centern, Socialdemokraterna och Moderaterna som bildar regering, då har vi sju nya och nygamla namn i lagtinget, Roger Slotte (C), Petri Carlsson (M), Karl-Johan Fogelström (S), Harry Jansson (C), Jan Salmén (C), Sara Kemetter (S) och Anette Holmberg-Jansson (M).
Centergruppen blir ännu gubbigare, då man får anta att åtminstone någon av ministerkandidaterna är kvinna. Moderaterna får in en kvinna i sin bedrövligt mansdominerade grupp och Socialdemokraterna behåller balansen.
Det finns två stora förlorare i valet, förutom de partier som tappade mandat, och det är jämställdheten och väljarna.
Åland har färre kvinnor än på länge i den lagstiftade församlingen, trots att flera kvinnor än någonsin ställde upp, och trots att kvinnorna dominerade valet som partiledare och röstmagneter.
Särskilt för Moderaterna och Ålands framtid är detta ett problem. Hur man än vänt sig hittills, har man inte lyckats få fram kvinnor som vinner just de partiernas väljares förtroende. Antingen säger det något om väljarna eller något om partiet, men likafullt är det något man måste jobba med.
Väljarna, 34 % av dem, struntade i chansen att göra sin röst hörd. 66 % röstade, och det är färre än i det föregående valet. Det är trist, deprimerande misslyckande, inte bara för politiker utan också för massmedia, för samhället och för demokratin.
Förutom regeringsbildningen, som förmodligen kommer att klarna inom de närmaste dagarna, finns det en fråga som förtjänar en djupare analys. Hur kunde det gå så fullkomligt på tok för Liberalerna?
Några av svaren är:
1. Det var Liberalerna som fick ta smällen för regeringsansvaret. Eftersom Harry Jansson kom in som partiledare mitt i perioden ställdes aldrig Centern till svars på samma sätt som Viveka Eriksson i partiledardebatterna.
2. Liberalernas kampanj kändes oinspirerad och stel. Man pratade inte med folk, utan åt dem.
3. De starka namnen i partiet, förutom partiledaren, var inte närvarande i kampanjen på samma sätt som förut.
4. Liberalerna tvingades under den gångna mandatperioden fatta några mycket impopulära beslut som berörde offentlig sektor, där Liberalernas väljarunderstöd alltid varit starkast.
Under de kommande fyra åren kommer Liberalerna att byta partiledare. Det finns två givna kandidater, Katrin Sjögren och Mats Perämaa. Perämaa har tidigare inte gjort någon hemlighet av sina ambitioner att någon gång föra stafettpinnen vidare. Hur det är ställt med Sjögren är mer oklart. Hon är en mycket duktig politiker, men vill hon leda ett parti?
Förnyelse börjar ofta med förlust. Låt oss se vart det för Liberalerna om fyra år.
