DELA
Foto: Jonas Edsvik

Dags att definiera en åländsk kriskommun

Oppositionspartierna har meddelat att de går samman för att vid en eventuell valseger riva upp den planerade kommunstrukturen. Men det finns en stor risk att partierna, om de lyckas, ändå behöver tvinga samman kommuner.
Trots den svidande kritiken från både kommunrepresentanter och oppositionspartierna har landskapsregeringens förslag till ny kommunstruktur än så länge majoritet i lagtinget. Från oppositionspartierna menar man att dagens kommuner fungerar bra och har tydliggjort att reformen blir en fråga för väljarna i kommande val.

Om kommunstrukturlagen, alltså den del som benämns som tvingande, skulle rivas upp efter nästa val eller anses strida mot grundlagen och således falla måste den nuvarande, eller kommande, landskapsregeringen definiera vad en kriskommun är. Orsaken till att nuvarande landskapsregering inte har definierat en kriskommun är att den nya kommunlagen, alltså den som fastslår hur kommunerna kan gå samman, bygger på antagandet om fyra kommuner – inte 16.

Småskaligheten på Åland gör att rikets definition knappast skulle kunna kopieras direkt. Men eftersom det saknas en åländsk definition ger rikets fyra kriterier i alla fall en fingervisning om vad som kan tänkas ingå i klassificeringen. Enligt rikets modell är de fyra kriterierna att kommunens årsbidrag är negativt, att inkomstskattesatsen är minst en procentenhet högre än genomsnittet för alla kommuner, att lånebeloppet överskrider det genomsnittliga bland kommunerna med minst 50 procent och att kommunernas relativa skuldsättning är minst 50 procent.

Om någon av de åländska kommunerna inte kan tillgodose den lagstadgade servicen är det landskapets uppgift att se till att åtagandena sköts. Det går förstås att göra genom att skjuta till pengar från landskapet, men i det långa loppet är det ingen hållbar lösning.

I dagens Nya Åland redogör vi för vilka kommuner som, med rikets definition av en kriskommun, skulle ligga i farozonen. Kökar är den kommun som uppfyller alla fyra rikskriterier för en kriskommun, även om det finns andra åländska kommuner som uppfyller ett eller flera kriterier.

Det ska tilläggas att det förstås inte är kommunernas fel. Det är inte tjänstemännens eller de förtroendevaldas fel som varje dag jobbar för att göra tillvaron i sin kommun till den bästa tänkbara. Det kokar sist och slutligen ner till hur många personer som ska klara av att generera tillräckligt mycket skatter för att skola, dagis och omsorg ska finnas kvar. Och för att även få pengarna att räcka till för att betala av de lån som kommunerna eventuellt har.

Det är ingen enkel uppgift. Den demografiska utvecklingen går, liksom i alla närliggande regioner, mot att färre personer ska försörja fler och i vissa kranskommuner och skärgårdskommuner betyder avdrag för både pendling och arbete till sjöss att den kommunala livremmen blir snävare.

I ett scenario där, till exempel, Kökar inte skulle kunna fullfölja sina lagstadgade uppgifter skulle kommunen enligt rikets lagstiftning slås samman med den kommun som ligger närmast. Det skulle i det här exemplet bli Sottunga. Men kan Sottunga bära utgifterna även för Kökar? Näst på tur skulle enligt scenariot i så fall vara Föglö.

I stället för att en kommun, i det här exemplet Kökar, tvingas samman med Föglö – eller snarare tvärt om – är scenariot troligtvis att ingen av de framtida samarbetspartnerna blir nöjda. Det ger inte heller ett jämlikt förhandlingsläge kommunerna emellan.

Det som ofta lyfts fram i debatten är att kommunernas litenhet bidrar till närheten. Det är sant. Men i vissa fall bidrar också kommunernas litenhet till sårbarhet, vilket kommunförbundets uträkningar visar.

Om de nuvarande oppositionspartierna lyckas stoppa kommunreformen måste den högsta prioriteten vara att definiera en åländsk kriskommun. För en sådan definition ser ut att behövas förr eller senare.