Coronakris också för klimat- och miljöarbetet
I coronakrisens fotspår har naturen och klimatet vunnit mark.
Men en kris ingen bra utgångspunkt för klimat- och miljöarbetet.
I kanalerna i Venedig skyms inte längre fiskarna av slammet som dras upp av båttrafiken. Från delar av den indiska delstaten Punjab syns återigen Himalaya som under årtionden har varit omöjligt att se på grund av luftföroreningar.
Den minskade mänskliga aktiviteten har till och med lett till att seismologer i Storbritannien nu vittnar om att deras mätinstrument tar upp mindre vibrationer orsakade av människor än tidigare och i stora metropoler syns vilda djur ströva omkring.
Det är positiva nyheter i allt elände. Det visar att naturen har en förmåga att ta tillbaka utrymme från oss människor snabbt. Den skada vi har åsamkat världen känns ofta irreversibel, det är stärkande att märka att så faktiskt inte är fallet. Vi kan, om vi vill, ge både klimat och miljö en chans att återhämta sig.
Coronakrisen visar också på samhällets förmåga att åstadomma förändring i en kris, något som förhoppningsvis kan spilla över på det lite mer långsiktiga klimatarbetet. Klimatomställningens stora tröskel är uppfattningen att de omvälvande åtgärderna som krävs för en grön omställning inte är möjliga på grund av att inget land kan offra tillväxten. Coronakrisen har åtminstone visat att det inte är omöjligt att skifta fokus.
Men det är inte bara guld och gröna skogar. Medan vi gläds åt naturens återtåg i vår del av världen krymper de ekonomiska marginalerna för organisationer som arbetar för att bevara biologisk mångfald och för att skydda utrotningshotade djurarter i till exempel Amazonas och i Afrika söder om Sahara. Minskade turismintäkter leder till mer oinskränkt utrymme för skövlare och tjuvjägare.
En stor varningslampa lyser också gällande de globala utsläppen. Just nu minskar utsläppen i en rasande takt, men det är knappast bestående. Efter finanskrisen 2008 blev resultatet att mindre pengar gick till det gröna omställningsarbetet. Nu syns sådana tendenser igen. För att få fart på de ekonomiska hjulen är risken stor att den industrialiserade världen växlar upp sina klimatförstörande industrier till max för att hämta in de förlorade månaderna.
Att reagera på en nödsituation ger inte samma resultat som att agera förebyggande. Det gäller klimatförändringar, miljöförstöring och pandemihantering. Och i inget av fallen har världens ledare lyckats vara särskilt proaktiva.
För att åstadkomma faktisk systemförändring så är kristider generellt en dålig utgångspunkt. Förebyggande arbete måste därför vara prioriterat när det så småningom är dags att återgå till en vardag bortom coronakrisen. Genom att ta det gröna omställningsarbetet på allvar och inte falla tillbaka i gamla mönster kan vi förhoppningsvis mildra kommande kriser, även klimatkrisen.
