Brokigt lapptäcke med energi och driv
Ett regeringsprogram är ett lapptäcke. Ju mer ense regeringsparterna är, desto mindre syns sömmarna.
Har man inte riktigt kunnat sy ihop alla delar så blir det en utredning.
Regeringen Camilla Gunells program är ställvis riktigt snyggt hopkommet och bådar gott för framtiden. På andra punkter, som när det gäller den för Socialdemokraterna viktiga tandvårdsreformen, stramar det i stygnen.
Låt oss börja med samhällsreformen.
Där har man, mycket glädjande, både lyckats vara konkret och tydlig. Regeringsprogrammet ger ingen paketlösning, fattas bara, men man slår fast att
a. landskapet och kommunerna inte ska flyta samman, utan hålla sina skilda roller (alltså ingen omsorgsmyndighet av liberalt snitt).
b. det behövs som utgångspunkt en garantilag om allas jämlika rätt till service oberoende av boendeort. Bara på så sätt kommer man ifrån försämringsdiskussionen och kan koncentrera sig på struktur och reformer.
c. allt krut ska sättas på att genomföra kommunreformer under mandatperioden.
Regeringen sätter mycket i blöt just på samhällsreformen, och formuleringarna är långt mer drivande än man väntat sig.
Det är bara att vika ett hundöra på denna plats i regeringsprogrammet, för den blir det anledning att återkomma till.
Det finns i engelskan ett uttryck som lyder ”to hang on by the skin of one´s teeth”. Det betyder ungefär att bita sig fast med skinnet på tänderna. Väldigt knappt.
Lite så är det med tandvårdsreformen, Socialdemokraternas viktigaste valfråga. Den finns där, men med skinnet på tänderna. Man gör en utredning om kostnader, vilka patientgrupper som ska prioriteras, vilken servicenivå som gäller för offentlig tandvård och i vilken omfattning den ska erbjudas ålänningarna. Inga löften, inga garantier, men frågan lever.
Med tanke på de Obundnas, Moderaternas och Centerns motstånd i valrörelsen kan man säga att det är en seger för lantrådet att den alls finns kvar. Med tanke på hur viktig den var i s-kampanjen är det en besvikelse.
Ett långt regeringsprogram som detta (21 sidor), innehåller naturligtvis en hel del som bara är konstaterande av status quo. Där finns också en hel del nytt.
Offentlighet, delaktighet för medborgare och kommunikation lyfts fram som viktiga områden. Det ska inrättas medborgarpaneler och landskapsregeringen skriver i regeringsprogrammet in sin avsikt att aktivt delta i samhällsdebatten i olika forum.
Man avser tillsätta en Ålandshavskomission som ska jobba med gränssamarbete med Finlands och Sveriges regeringar. Man vill införa en jobbgaranti för ungdomar under 25 år, organisera om näringsavdelningen och satsa på ett Tillväxtråd i samarbete med näringslivet. Det blir en äldreomsorgslag
Om man får sträcka den inledande metaforen lite är regeringsprogrammet en ovanlig blandning av röda och blåa lappar, men med en allmän och uppenbarligen gemensam vilja att förändra en massa saker. Det är allt från socialdemokratiska kungstankar som att ”…de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket…” till ”Fokus ska fästas på att med största möjliga politiska enighet undvika belåning…”
Denna blåa och röda regering har ett handlingsprogram som inte alls blev en brun röra, utan snarare en ganska brokig och framför allt energisk historia.
Mycket idéer och driv, problem vid horisonten med att jämka ihop olika ideologiska ståndpunkter.
När betyg utdelas om fyra år kommer det att bero på hur väl man lyckas genomföra sina höga ambitioner för en samhällsreform
