Bristen på förtroende är eurons största problem
Är man dum i huvudet om man inte riktigt kan greppa vidden av den ekonomiska krisen i Europa?
Lugn bara. Det är man inte ensam om.
Hur går det för Grekland? Vad händer med Italien? Vad betyder det för Finland? Vad är egentligen de där garantierna som Finland ska ha för något, och är det någonting värt?
Förra veckan var förbundskansler Angela Merkel glad för att det tyska parlamentet röstat igenom mer pengar till den europeiska säkerhetsfonden. Var det en bra sak och varför?
Vi är mitt i en massiv kris för euron, det europeiska valutasamarbetet och kanske hela Europa-samarbetet, men vad betyder det egentligen? Är det farligt?
Låt oss försöka sortera ut det
När de europeiska länder som gick med i valutasamarbetet EMU lämnade sina egna valutor, förband man sig att hålla sina statliga finanser i ordning. Det har inget land gjort, inte ens den starkaste europeiska ekonomin, Tyskland.
De svagare, det vill säga fattigare, länderna har låtit sina skulder skena iväg och levt långt över sina intäkter. Nu är läget så illa i Portugal, i Grekland, kanske i Italien, att finansmarknaden är på väg att förlora förtroendet för både den grekiska staten och euron som valuta.
Det blir som när man går till banken i slutet av månaden, och apparaten meddelar att det saknas täckning för uttaget. För vissa eurostater är problemet dubbelt. Det är både så att täckning saknas och att man inte får låna mer.
Om stater inte betalar sina skulder går banker omkull, särskilt de som medverkat till krisen genom en alltför släpphänt lånegivning. Om banker börjar gå i konkurs svajar hela ekonomin, och det får snabbt ringeffekter i form av flera konkurser, arbetslöshet och allmänt kaos.
Här kommer de andra euroländerna in. För att rädda sin valuta går man på olika komplicerade sätt in och hjälper Grekland med pengar, för att landet inte ska, bokstavligen, gå i konkurs.
Eftersom den grekiska ekonomin är så i grunden misskött, eftersom det finns flera stora statliga ekonomier som är i riskzonen, och eftersom viljan hos de rikare euro-länderna att fortsätta skyffla in pengar för att skydda sin valuta är vacklande, litar inte världens marknader på euron. Det är dessa anonyma marknadsaktörer som sist och slutligen bestämmer hur det går.
I den riktiga världen har inte Grekland försvunnit från kartan, men människorna där litar inte längre på att det finns pengar till löner, att banken ska ha öppet nästa dag, eller att man ska ha råd att köpa, bygga eller satsa på något. Man är arg på de omfattande sparprogram som är ett krav för att de övriga euroländerna ska hålla Grekland under armarna.
Hela samhället saktar in och stannar upp, och förvärrar därmed problemet.
De inledande frågorna finns det inga svar på. Vi vet inte om vare sig Grekland eller euron klarar krisen. Vi vet inte vad som händer om de inte gör det.
Det vi kan vara absolut säkra på är att krisen i Grekland, hur den än fortskrider, främst drabbar de svagaste och fattigaste. Den naturlagen ändrar inte vare sig den ekonomiska krisen drabbat Grekland, Bangladesh eller Afrikas horn.
I en rättvis värld skulle de som är ansvariga för krisen få betala för den. Så blir det inte.
