Breivik måste få en rättvis prövning
Två frågor som varit på tapeten efter terrordåden i Oslo och på Utøya är om Anders Behring Breivik förtjänar leva, och hur någon kan vilja försvara honom i rätten.
Båda frågorna går rakt in i grunden som vårt samhälle är byggt på.
”Jag tycker massmördaren förtjänar att dö”, skrev den uppmärksammade författaren och medieprofilen Marcus Birro i tidningen Expressen i förra veckan angående Breivik.
Liksom många andra reagerar Birro med känslor i den känslostorm som Breivik orsakade med varje skott han avlossade mot oskyldiga barn och ungdomar på ön utanför Oslo. Men vi, som till skillnad från Breivik tror på människan och demokratin, har inte råd att låta oss svepas med och döma utifrån vad vi känner inför det som hänt.
”Jag ska vara ärlig. Jag tycker massmördaren förtjänar att dö. Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet”, skriver Birro.
Vi har inte råd att reagera med ryggraden och grottmänniskogenen. Vi har inte råd att säga att den människan har förbrukat sin rätt att leva, därför borde vi döda honom.
Varför? För att då har vi sänkt hela samhället till just den nivå som Breivik försöker placera det på.
Dödsstraff har aldrig, och kommer aldrig att vara, ett moraliskt försvarbart straff. Ett samhälle kan aldrig säga ”du har mördat, alltså mördar vi dig”. Då faller hela tilliten till rättssystemet som sådant, då det blir till samma mördare som man tar avstånd till genom straffet.
På samma vis är det med reaktionerna kring Breiviks försvarsadvokat, Geir Lippestad. ”Hur kan man försvara djävulen?”, skrev någon i ett kommentarsfält. ”Han gör det bara för att få uppmärksamhet”, skrev en annan. Sanningen är att försvarsadvokater är demokratins kanske viktigaste företrädare i just de här, de svåraste av fall.
Utan en duktig försvarsadvokat ökar risken att förövare som Anders Behring Breivik blir martyrer för andra som delar hans förfärliga tankebanor. Utan en försvarsadvokat finns det ingen företrädare för den åtalade som ser till att domstolsförhandlingen blir rättvis.
För det är av yttersta vikt att förhandlingen, och sedermera domen, blir just rättvis. För hur omänskligt Breiviks agerande än var, hur stor sorg vi än känner inför resultatet av hans vansinnesdåd, måste han ställas inför rätten på samma grunder som alla andra som stått där före honom. Alla är lika inför lagen.
Ger vi upp den principen kommer samhället att förfalla.
När sorgen har bearbetats och vi fått distans till tragedin i Norge kan det föras en sansad debatt kring lagstiftningen som sådan. Många är de som ropar efter hårdare straff för brottslingar, menar att det daltas för mycket. Måhända är det så, men straffskalan bör inte utgå från att samhället ska utkräva hämnd.
Öga för ett öga, tand för en tand, är ingen bra utgångspunkt för att skapa ett tryggare samhället. Målen för rättssamhället bör vara två; dels att avskräcka folk från att alls begå brott, dels att omforma brottslingar till att bli laglydiga, fredliga samhällsmedborgare när de åter släpps ut på gatorna.
När det gäller att avskräcka från brott har både de som menar att hårdare straff gör just det, och de som menar motsatsen, goda argument. Vi kommer dock inte att lyckas stoppa terrorister fullproppade med både droger och en ideologi fylld av hat med ens hot om livstids fängelse. Däremot kommer gemena man att tveka mer inför att köra för fort, eller att stjäla om han riskerar mer än villkorligt fängelse.
Då kommer vi också till problemet att straffskalan skjuts ihop, eftersom det strängaste straffet (om vi nu är överens om att dödsstraff är förkastligt och oförenligt med demokratiska värderingar) bara kan vara livstid. Det får heller inte bli så att ett betydligt lindrigare brott ger ett oproportionerligt högt straff i jämförelse med exempelvis mord.
Debatten kring lagars utformande är det långt från svart eller vitt, däremot måste lagen vara svartvit – antingen har du brutit mot den eller inte. Och alla ska stå lika inför den.
