DELA

Bra spindel gör nytta, men vilket nät passar bäst?

I dagarna har Ålands synskadade firat 30-årsjubileum för sin taltidning – ett jubileum som hade legat en bra bit fram i tiden om inte de synskadade själva hade varit aktiva.
På samma sätt är det med många frågor som rör funktionshindrade; det krävs aktivitet. Men också ett gott omdöme, så att servicen når ut till så många som möjligt.
Nu utreds behovet av en handikappkoordinator inom ramen för Ålands invalider r.f. Man är ute efter en person med bred kompetens, juridiska kunskaper och inblick i hur socialvård och hälsovård fungerar. Koordinatorn skall hjälpa personer med funktionsnedsättning att hitta rätt i stöddjungeln och byråkratin.
Det låter hur bra som helst. Personer med funktionsnedsättning måste självfallet få veta vilka stödformer som finns och hur man kan söka dem.
Men betyder det här att Handicampen, Ålands handikappförbunds servicecentrum, inte klarar detta? Eller inte har tid på grund av annan koordinerande verksamhet? Och vilken är den i så fall?
Handikappförbundet är just ett koordinerande organ, som upprätthåller ett gemensamt kansli för sina tolv medlemsföreningar, som agerar i handikappfrågor och informerar om funktionshinder. Visst borde kunskapen finnas där.

Önskemålet om en koordinator kommer från Ålands invalider, där man ser ett stort behov av råd och hjälp. Helt säkert är det så.
Men finns inte samma behov inom andra grupper med funktionsnedsättning? En koordinator som är insatt i juridik och kan handikappfrågor är sällan riktigt billig att anställa. Alltså borde tjänsten utnyttjas maximalt ifall den inrättas och kanske inte i första hand riktas till just personer med nedsatt rörelseförmåga. Personer som ser dåligt, hör dåligt, har problem med andningsorganen, med den psykiska hälsan, med reuma eller diabetes stöter antagligen på samma djungel när de skall söka bidrag för att göra vardagen lättare.
Detta handlar nu inte om att missunna någon grupp hjälp som kan finnas inom räckhåll. Snarare tvärtom, ju fler som omfattas av servicen, dess större chanser är det att den verkligen kommer till stånd. Och handikappförbundet finns, som sagt, redan.

Men här finns ytterligare en dimension, som man kunde fundera på.
Detta med att ta sig fram inom byråkratin är inte ett problem uttryckligen för dem som går eller står dåligt. Att förstå sig på paragrafer och fylla i blanketter kan vara ett precis lika stort problem för personer utan några som helst synliga eller osynliga funktionsnedsättningar. Det handlar helt enkelt om hur van man är att läsa paragrafer – förstå ett byråkratiskt språk.
Den person Ålands invalider skissar konturerna till skulle vara till nytta för många fler än medlemsföreningarna i handikappförbundet.
Nya ålänningar kan ha minst lika stort behov av hjälp med att fylla i blanketter som en infödd ålänning, antagligen större till en början.
Gamla människor kan också behöva hjälp med papper. I deras fall har kanske utvecklingen varit för snabb, eller språket i blanketter och utlåtanden är avsett mer för byråkrater än för vanligt folk.

Varför inte i anslutning till Handicampen inrätta en så kallad lågtröskelrådgivning, öppen för alla. Modell finns: Neuvonta – Rådgivning i Helsingfors. Dit kan man gå om man behöver någon att diskutera med, stöd i olika livssituationer, handledning i att hitta rätt social service eller hjälp med att fylla i blanketter.
Låter inte det ungefär som det Ålands invalider skissar på?
För det praktiska arbetet ansvarar finsk- och svenskspråkiga högskolestuderande, men på plats finns också en anställd som ansvarar för de studerande. Servicen ges på finska, svenska och engelska. Erfarenheten från Ne-Rå visar att inte bara klienterna har nytta av servicen. Också de som ger servicen får på den vägen ökade insikter i det ämne de studerar.
Rakt av går det kanske inte att kopiera modellen, eftersom de flesta åländska högskolestuderande finns på annat håll. Men modellen är definitivt värd att titta på.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax

Verksamhetsprinciper: