Bra skilja på socialt och vanligt boende?
Det skall bli ordning på bostadspolitiken på Åland. Det är alldeles utmärkt.
Nu gäller det bara att få till en bra ordning också.
En arbetsgrupp föreslår ändringar i hyreslagen, ändringar som skall gynna hyresgästerna. Inte en dag för tidigt med tanke på hur ogin den gällande lagen är.
Ett av förslagen är att uppsägningstiden skall vara ett halvt år. Det låter väldigt trevligt, men frågan är om det möjligen är en alltför lång tid. Tar det ett halvt år att skaffa ny bostad? Inte om det är ordning på bostadspolitiken. Halva tiden räcker sannolikt för de flesta. Där det av olika orsaker inte går att ordna ny bostad på den tiden kunde en möjlighet vara att hos tingsrätten be om uppskov med flyttningsdatum.
Uppsägningstiden gäller naturligtvis hyresvärd som hyresvärd, men rent konkret handlar det om de privata hyresvärdarna. Kommunerna, som enligt arbetsgruppens förslag skall stå till tjänst med socialt boende, har ingen anledning att säga upp sina hyresgäster. En privat kan göra det för att flytta in själv eller ordna bostad åt någon i familjen.
Men arbetsgruppen har enats om sex månader, så man har antagligen fått godkänt för detta från bägge sidorna.
Det som är litet tveksamt är indelningen av hyresbostäder i socialt boende och rikt boende.
Visst, det finns personer/familjer som inte har råd med en bostad på den öppna marknaden. För den skull skall ingen vara utan tak över huvudet.
Och det finns personer/familjer, som mer än väl kunde bygga sig ett eget hus eller köpa en aktielägenhet men som av olika orsaker inte vill. Man kanske vill vara fri att flytta. Eller väntar på att få hembygdsrätt så man kan bygga på en attraktiv tomt.
De här delas nu in i olika kategorier, det vill säga låneformerna ser olika ut. De fattiga skall bo kommunalt och de rika privat.
Kanske har det rent konkret varit så redan nu. Kommunerna har ju en skyldighet att ställa upp för sina invånare. Nu vill arbetsgruppen återinföra det som i tiden kallades aravalån, där kommunen kunde få ett rätt så frikostigt lån av landskapet för att bygga bostäder som kunde hyras ut billigt. Det ställdes krav på att hyresgästerna inte hade inkomster över en viss nivå och man skulle heller inte få hyra mer än ett visst antal kvadratmeter per person.
Nu ställer arbetsgruppen som villkor att hyrorna skall vara reglerade, hushåll med låga inkomster skall ges förtur och bostäderna skall vara hyresbostäder under lång tid. De skall med andra ord inte kunna friköpas eller säljas som aktielägenheter.
Den andra kategorin av stöd riktar sig till privata affärsdrivande bolag, räntestödet ges på kort tid, vilket här anges som 10-15 år. Sedan kan bostaden säljas.
Inställningen till hyresboende och hyresgäster har varit litet tveksam på Åland. Att bo på hyra har inte ansetts fint. Att vara hyresgäst är liktydigt med att inte ha råd, man får en stämpel.
Om nu kategorierna av hyresgäster ytterligare delas upp så att de som verkligen inte har råd bor i vissa hus och de som har råd men inte vill bor i andra, då är man på gränsen till att skapa slum. Vem vill bo i ett hus som är byggt enkom för dem som inte annars har råd att bo?
En bra sak är i alla fall att gruppen är enig om att samhället måste ställa upp med bostadslån för att hålla igång byggandet. Marknaden är inte allena saliggörande. Men visst spårar man i förslaget tongångar från dem som anser att samhället skall hålla fingrarna borta.
Det är där det kommunala byggandet för dem med inte så mycket pengar kommer in. Får man lån av samhället så skall man inte göra vinst. Inte om man inte är privat.
Förslaget får nu ligga till sig över valet. Beroende på hur det går då kan det bli ändringar åt det ena eller andra hållet. Men någonting kommer det ut av gruppens arbete, förhoppningsvis någonting bra.
