Bra service mer avgörande än skatteavdrag
Under coronapandemin har drömmen att flytta ut på landet fått ett uppsving. Nu föreslås dessutom från rikshåll ekonomiska incitament för de som väljer att göra just det. Men skattelättnader räcker knappast för att bryta den 150-åriga urbaniseringstrenden.
En arbetsgrupp har på rikssidan under de två senaste mandatperioderna arbetat fram strategier för att återigen få människor att flytta till glesbygden. Gruppen har nu presenterat fyra förslag: Skattelättnader på lön för dem som flyttar för arbete, möjlighet att dra av 2 600 euro på studielånet varje år, slopad arbetsgivaravgift för nya företag och ett tillägg på lönen för statliga och kommunala tjänstemän som arbetar i glesbygden. Det är förstås intressanta förslag som inte saknar bett. Men det är en lång och stabil trend som man nu från politiskt håll försöker rå på.
För 150 år sedan bodde ungefär fem procent av finländarna i städer. I dag är det tvärt om. Den finländska glesbygden utgör ungefär 70 procent av landets yta, men innehåller bara fem procent av befolkningen. I dag bor cirka en tredjedel av landets befolkning i Nyland och centralorten Helsingfors är ett av de snabbast växande områdena i Europa, enligt den finländska Statistikcentralen.
Det är naturligt att många unga söker sig till tätorter, där universitetsstäderna är den främsta moroten. Där finns ett bredare utbud av utbildnings-, karriär- och försörjningsmöjligheter. Där finns kultur-, idrotts- och nöjesliv och där finns andra människor som befinner sig i en liknande situation som en själv.
Den finländska befolkningsrörelsen ser till och med ut att aktersegla de flesta tätorter i landet.
Enligt Tuomas Martikainen, direktör för Migrationsinstitutet i Åbo, växer huvudstadsregionen på bekostnad av nästan alla områden.
– När man tidigare flyttade från landsbygden in till regionstäderna flyttar man i dag från regionstäderna till huvudstaden. Utanför tillväxtområdena uppstår en skriande brist på arbetskraft, och det här är en trend som syns i hela Europa, säger Martikainen i en intervju med Kommuntorget.
Ändå tycks landsbygdsvurmen vara på uppgång. Coronapandemin, med social distansering och distansarbete, har skapat en känsla av att det nu är dags för en ny grön våg där människor väljer att hoppa av det berömda ekorrhjulet och börja om i ett lägre tempo. Och visst är det lätt att förstå varför när man läser artiklar om enrummare i ett av Helsingfors lite mer påkostade lägenhetsprojekt som för några år sedan kostade lika mycket som en herrgård med 12 rum och 3,5 hektars tomt en bit utanför Tammerfors. Visst ser det skönt ut när man tittar på livsstilsprogrammen på tv där programledarna byter hämtkaffet i kollektivtrafiken mot att plocka de egna hönsens ägg till frukost.
Kruxet är förstås att man från politiskt håll vill uppmuntra människor att hoppa av ekorrhjulet, man vill inte hindra dem från att kliva på från första början. Finland behöver människor som utbildar sig och skaffar arbetslivserfarenhet, det görs absolut lättast i någon av tätorterna. Det är också i själva avhoppet som de föreslagna ekonomiska incitamenten går att hämta.
Det är klart att många som kommer från mindre orter runtom i landet har en naturlig koppling att återvända, men långt ifrån alla gör det.
För en ytterst liten grupp kan lägre skatt eller möjligheten att dra av på studielånet vara ett tillräckligt lockbete för att lämna möjligheterna i tätorten. Drömmen om ett hus på landet är per definition en dröm som närs av medelklassen i städerna. De som har tillräckliga medel att ”flytta ut” och sköta sina jobb på distans har redan lyckats skaffat sig ett sådant jobb och en sådan position.
När det gäller alla andra handlar det främst om att locka med andra värden, som tryggheten och närheten till dagis, skola och sjukvård. Och man kan hävda att det är här Ålands dragningskraft är som starkast. Åland har lyckats växa, trots den övergripande trenden i landet. I många av de berättelser om varför personer har flyttat till Åland så nämns just trygghet och litenhet. Kommunalskatten hamnar längre ner på listan.
Vi kan inte konkurrera med Stockholm eller Helsingfors på städernas villkor. Men vi kan konkurrera med sådant som städerna inte kan erbjuda.
Nu är det tuffa tider och det offentliga Åland står inför sparkrav. Då gäller det att minnas vad vi kan konkurrera med, och att värna just det.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
