Bra med processtänkande, men snart krävs resultat
Visst är det en fin tanke som landskapsregeringen har, att kommunerna nu, precis som de alltid begärt att få, ska ta aktiv del i utformningen av en framtida kommunstruktur. Problemet är att det vill inte kommunerna. Inte på det sättet.
I stället vill man ha ett färdigt förslag att ta ställning till.
Lantrådet Camilla Gunell misstänker att orsaken till det är att man i kommunerna vill ha något att skjuta ner – en inte helt osannolik prognos med tanke på de reaktioner som brukar komma på konkreta ändringsförslag.
Landskapsregeringen frågar helt enkelt efter vuxna, genomarbetade, genomtänkta åsikter på ett stort och brett framtidsproblem, ett som kräver att man sätter sig in i helheter och tänker i årtionden framåt, inte årsvis på sin egen kommun.
Med risk för att få denna analys i ansiktet flera gånger om måste man konstatera att våra kommunpolitiker i allt väsentligt är fritidspolitiker, utan särskild insyn i ekonomi, infrastrukturproblem, befolkningsutveckling och allt det där som är viktiga faktorer i kommunreform-projektet.
Det saknas vilja, det saknas kompetens och det saknas överblick för att förmå leverera det som landskapsregeringen vill ha, och därför blir reaktionerna ofta som ett barns inför sina föräldrar. Trotsigt, ilsket och med en längtan efter en auktoritet att mäta sig mot, inte att samarbeta med.
Härmed inte sagt att kommunpolitiker och -tjänstemän är dumma och saknar visioner, bara att denna form av tänkande och överblick inte efterfrågats förut, och därför inte finns färdigt på hyllan.
Ett tag ännu kan landskapsregeringen fortsätta kräva respons, fortsätta kräva ansvarstagande och förslag. Det som kommer, det kommer.
Sedan måste man självklart börja styra, vare sig det sker genom landskapsandelssystemet eller genom att man skapar strukturer för särskilda områden som skär igenom den nuvarande kommunindelningen.
Det vi bevittnar just nu är inget mindre än ett försök att på ett nytt sätt leda Åland genom en omfattande och genomgripande strukturförändring, en där man kräver mycket av deltagare och de berörda, och där man så här långt vägrar ge en färdig schablon för någon att strimla i bitar.
Det vore intressant om det faktiskt blev en sådan process där allvaret i situationen sjunker in, och där man gemensamt söker svaren.
Men, om det inte blir något? Om kommunfolket bara vänder ryggen till och kräver att få ett besked, ett förslag, en färdväg, och landskapsregeringen ingen har att ge, som man är enig om? Om Centern, sin frifräsande ordförande till trots, håller fast vid sin inställning av de flesta kommunerna fungerar bra och gör det de ska.
Det finns en gräns för hur länge landskapsregeringen kan vänta, vare sig det är för att få en konstruktiv process eller för att man i partierna i landskapsregeringen väntar ut varann med ett tydligt mål.
Det är gott och väl med en grundlig process, jättebra med delaktighet och förankring, men sist och slutligen kan det inte vara den svagaste länken som fattar beslut, eller låter bli att göra det.
Och då kommer de verkliga svaren.
