Bra klimatavtal, men jobbet ska fortfarande göras
Det blev ett klimatavtal till slut, i Paris. Det är inte perfekt, det kommer inte i sig självt att rädda världen. Men det är en viktig vägvisare.
Efter att tidsfristen förlängts flera gånger för de 195 länderna som deltog i klimatmötet i Paris kunde man till slut i lördags förkunna att ett avtal hade nåtts. De deklarerar tydligt att jordens temperaturhöjning inte får överstiga två grader, och helst ska hålla till halvannan grad. Det säger också att de rika länderna ska bidra ekonomiskt med stora, stora belopp till de fattigare för miljöförbättrande åtgärder.
Det låter som att planeten är räddad, men så är förstås inte fallet.
Att avtalet på klimatmötet inte skulle bli perfekt stod klart för alla och envar innan det ens var kallat till konferensen i Paris. När 195 nationer ska jämka alla sina särintressen blir det aldrig perfekt, i stället får man redan från start sikta på att göra det så bra som möjligt.
Inför hotet om klimatförändringarna kom också Parismötet till ett bra avtal. Att tvågradersmålet från tidigare avtal skärptes, det ekonomiska stödet från rika till fattiga skrevs in tydligt och att alla länder förband sig att uppdatera sina klimatförbättrande åtgärder vart femte år är alla punkter som tar arbetet att stoppa uppvärmningen av planeten framåt.
Men , och det är ett viktigt men, avtalet i Paris kommer inte att rädda planeten. Det visar vägen, det visar att 195 länder tar klimathotet på allvar och det visar att länderna är redo att göra ordentliga insatser för miljön.
Men avtalet i sig har inga konkreta punkter eller förslag på hur detta ska göras. Det är upp till varje land, varje landskap, varje kommun och varje invånare och företag att göra. En del saker kommer förstås att bli tvingande när staterna nu stiftar lagar för att sänka sina utsläpp. Andra saker kan vi göra var och en för sig.
I måndags kallade riksdagsledamoten Mats Löfström, tillsammans med Ålands natur och miljö, till ett allmänt möte om avtalet. Löfström presenterade en rad tankar för hur man lokalt på Åland kan gå vidare i avtalets anda.
Att lyfta fram de goda exemplen, att Ålands natur och miljö ska kunna miljöcertifiera företag och att ta tag i insatserna för utsläpp från fartyg på en global nivå är alla goda tankar som bör realiseras å det snaraste.
Men på Löfströms nya hemmaplan, den i Helsingfors, har Löfström och landskapsregeringen ett än viktigare jobb att göra. När regeringen Sipilä har vänt om stöd till åländsk vindkraft är det ett direkt hot mot både den åländska vindkraften och mot Finlands nyss undertecknade intentioner att verka för mindre utsläpp.
Vindkraften, tillsammans med alla andra klimatneutrala energikällor, är en central del i att hålla jorden så kall som möjligt.
Alldeles oavsett om det är trilskande tjänstemän på arbets- och näringsministeriet – som Löfström sade till Nyan i november – eller om det är en rädsla bland vissa regeringspartier om att Åland ska sälja vindkraft dyrt till riket och köpa billig el från Sverige i andra änden – som det ryktas vilt om – är det en nyckelfråga.
För miljön, för ekonomin och för det åländska förtroendet för regeringen i Helsingfors.
Här måste landskapsregeringen, om inte motparten i huvudstaden tvärvänder, överge den försiktiga diplomatiska vägen för att i stället ta i med brösttoner och förklara att brutna löften inte är något Åland accepterar.
