Bra journalistik ska inte gå någons ärenden
Gör journalister misstag?
Ja, nu skrattar ni, bästa läsare. Snällt, elakt eller argt, beroende på er senaste närkontakt med journalistiken.
Det sanna svaret är: Ja, många. Och de syns.
En dålig dag på jobbet kan man tyvärr inte gömma undan, eftersom resultatet ska läsas av alla tidningens prenumeranter och läsare.
Ett missat telefonsamtal, en missförstådd detalj, ett felstavat namn – allt detta gör vi dagligen.
Vad värre är, vi drar felaktiga slutsatser, vi är okunniga och vi är lika lata som medel-ålänningen där ute.
På plussidan finns förstås andra saker. En erfaren journalist vet mer om det mesta än de flesta, för att man måste göra det för att kunna skriva den ena dagen om en rättegång, nästa dag om fiskdiesel, däremellan om byggbråk och sedan om nya kostregler för småbarn.
Själva tricket är att vara nyfiken, att kolla, kolla, kolla och att backa till arkivet om man är osäker.
Ibland blir det ändå fel, som när vi i torsdags skrev om Sportia-butiken i Maxinge. Avsikten var att skriva om statliga Finnveras stöd till företaget och den landskapsgaranti för lån som näringsminister Fredrik Karlström (Ob) beviljade. Det är en principiellt intressant fråga.
På grund av ett klantigt misstag, att vi inte kollade i vårt eget arkiv det faktum att Sportia i Maxinge inte är en del av det svenska Team Sportia, kunde man få uppfattningen att Sportia på något sätt kommit på obestånd. Det var inte avsikten, något sådant visste vi inget om, men så blev det läst.
Det som skiljer det verkliga, vardagliga journalistjobbet från det som läsare och annonsörer ibland tror, är att man sällan eller aldrig har en agenda, utom på ledarsidan förstås. Det är inte så att journalistkåren är en samling samvetslösa individer påhejade av en redaktionschef som vill driva en fråga. Journalister är sällan ute efter något annat än att berätta så mycket sanning som möjligt, gärna om saker som är fördolda och som angår allmänheten.
En tidning lever på sina läsare, i dubbel bemärkelse. Dels lever vi på läsarnas pengar, dels på läsarnas vilja att interagera med oss, att läsa, kommentera, tipsa och fråga efter saker. Den dag vi upphör vara intressanta och provocerande är vi döda.
Det betyder att vi inte som journalister kan eller ska ta tillvara någons intressen. Vi kan som individer och ålänningar hoppas och tro att det ska gå bra för åländsk turism, men vi måste skriva om folk som är missnöjda med maten, och uteblivna besökare, om dålig standard och om konkurser.
Vi kan heja på IFK Mariehamn, men vi måste skriva om arroganta spelare, om dåliga beslut och misstankar om fusk. Det onda och det goda.
Den dag vi börjar skygga för uppdraget, för att det är obekvämt, riskfyllt eller för att man på allvar riskerar att orsaka obehag, då är vi inte längre bra journalister.
Med det sagt, förlåt. När vi misslyckas så syns det. Det är inte roligt för er, bästa läsare, men det är heller inte roligt för oss. Vi skäms alla gånger.
