Bra journalistik lockar fram ett riktigt samtal
Att sälja dyrt åt den som är fattig är inte särskilt snyggt, särskilt inte om det är vapen man säljer, och dessutom blir ännu rikare på affären.
Ärkebiskop Desmond Tutu är ingen dununge. Inte heller är han diplomat, och det var just därför oerhört befriande att se honom i svenska veteranreportern KG Bergströms pratprogram Rakt på.
De andra som på tisdagen gästade programmet var hala som ålar, från Sveriges utrikesminister Carl Bildt till de respektive ambassadörerna från stormakterna USA och Ryssland. Deras talturer var mästerliga uppvisningar i att glida på svaren, att artigt säga ingenting, att subtilt behålla makten över situationen och att aldrig släppa kontrollen. De pratade snabbt, med flyt, och tvekade aldrig i sina svar.
Med Tutu var det något helt annat. Karln pratade faktiskt med Bergström, såsom i ett verkligt samtal. Han skrattade bullrigt, han medgav att han saknade svar, att han blev ledsen och att han haft fel.
Ändå lämnade man den diskussionen stärkt och nästan lycklig, med en ännu större respekt för denna medborgarrättskämpe och ickevåldsman.
Vad var det han sa? Ja, intervjun finns säkert att beskåda på någon digital SVT-kanal, och jag rekommenderar den varmt, men den fränaste kritiken kom mot snälla, gamla Sverige, som förmörkat sitt goda världsrykte genom att sälja JAS-plan till Sydafrika.
– Sverige visste ju, sade Tutu, att vi inte har några yttre fiender. Våra fiender är interna – brottslighet, fattigdom, brist på bostäder, hiv och aids.
Förstås, det hjälper inga jaktplan emot. När Tutu dessutom med sitt varma, ironiska skratt konstaterade att Sydafrika saknar piloter som kan flyga de fina planen, faller saken in i sitt rätta perspektiv. Vapenhandel handlar sällan om behovet av försvar, utan för köparens del om behovet av att upprätthålla en maktordning, och för säljarens del om att helt simpelt kränga dyra leksaker.
I Sverige rasar nu en intensiv biståndsdebatt. Dels har den borgerliga regeringen drastiskt minskat biståndet, dels har Riksrevisionsverket i en granskning konstaterat att en förbluffande stor del av statliga biståndsorganet Sidas pengar inte når rätt mottagare.
Risken för korruption och biståndsberoende är stor när stora pengar rör sig. Som Desmond Tutu påpekade är det ännu värre med vapenhandeln, där stora mutor är regel och Sverige inget undantag.
Det har sagts förr, men det förtjänar att sägas igen; Om inte vapenindustrin omsatte så våldsamt mycket pengar skulle många konflikter i världen ha en chans att lösas. Det är inte så enkelt som att marknaden skapar en efterfrågan som uppfylls av producenter.
När det gäller vapenindustrin är producenterna i högsta grad involverade i att skapa efterfrågan, både i form av väpnade konflikter, genom att korrumpera politiska processer och genom att lobba för lösningar som inbegriper vapen.
En man som Desmond Tutu kan med stor pondus och rent barnsligt enkelt förklara varför det är huvudlöst för ett fattigt land att köpa dyra vapen mot fiender som inte finns, och varför ett rikt demokratiskt land borde avstå från att sälja. Det krävs bara att någon ställer rätt frågor, så där som K G Bergström gör.
Så funkar riktigt bra journalistik.
Förresten, Sydafrika betalade 13 miljarder kronor för 28 st JAS 39 Gripen.
