Börjar det bli dags för Åland att välja sida?
Som tändvätska slängdes Åland in i brasan och oj, vad det brann!
Så vad gör Åland nu, skyr elden som bränt barn eller kastar sig in i en gemensam kamp för att visa att svenskan ingalunda är ett passerat stadium i Finland?
Hur många gånger har åländska självständighetsförespråkare alternativt förespråkare för anslutning till Sverige sagt samma sak; att Åland måste kasta loss om det inte längre går att komma tillrätta på svenska i Finland. Och vad har hänt? Inget särskilt.
Så säger Folktingets ordförande detta, att de som talar för åländsk självständighet får vatten på sin kvarn om det inte går att komma tillrätta på svenska i Finland. Och det blir ett himla liv och man får uppfattningen att de flesta med glädje ser att Åland försvinner.
Om det ligger till på det viset så har Åland inte så många trumfkort att spela ut i förhandlingar med regering och riksdag. Varför skulle de ”betala” för något som folket inte vill ha? Betala i form av att ge Åland ökat inflytande i EU, justera basen för klumpsumman med mera.
Och även om vi av erfarenhet vet att de anonyma åsikter som kommer fram på webben inte rakt av speglar folksjälen – debatten lider med andra ord av påtaglig slagsida – så är det intressant att så många rycks med.
Politikerna i lagtinget har reagerat på detta på olika sätt. Olof Erland (Lib) tar svenskans svaga ställning i riket som argument för en åländsk plats i EU-parlamentet. Det är en intressant tanke, men satt litet på framtiden. Så länge Svenska folkpartiet finns kvar och har en chans att vara med och slåss om de finländska EU-platserna så lär inte den åländska platsen lossna, inte med Sfps hjälp.
Centerns ordförande, talman Roger Nordlund säger att han är oroad över utvecklingen i Finland ”där det ena beslutet efter det andra går emot svenskan”.
Och vem leder den utvecklingen? Centern i riket.
Nordlund har som lantråd i många år haft mycket kontakter med makthavarna på rikssidan. Som ledare för centern på Åland bör han rimligen ha haft kontakt också med ledarna för centern i riket, men tydligen utan att försöka påverka i en språkligt positiv riktning.
Den halsstarrighet kommunminister Mari Kiviniemi (C) har visat på senare tid saknar motstycke. Hon kan för all del vara svår att tala tillrätta, men tala med henne kan man också som enspråkigt svensk ålänning. Har Nordlund ens försökt?
Hennes svenska är bra, förståelsen för svenska däremot obefintlig. Men halsstarrigheten kanske går hem i centerstugorna i riket; Kiviniemi siktar nog på att ta över som partiledare.
Det mest kreativa (= fantasirika) förslaget kom från Harry Jansson (C). Det påstås ha varit i Ålands framtids säck innan det kom i Janssons påse, men visst skulle det vara elegant att bara så där ta en av Sveriges parlamentsplatser med motiveringen att Sverige var garant för Ålandsfrågans lösning 1921.
Kreativ design talar man om i USA och avser dem som tror att världen i tiden skapades precis som den ser ut i dag. Ingen evolution à la Darwin. Säkert kommer någon fiffig messare på ett smart namn också på den janssonska kreativiteten.
En helt annan sak är om man tror att den leder till resultat. Kollegerna i lagtinget verkade inte tro det. Knappast tror så många andra heller på den lösningen, inte när man vet vilken kamp som förs länderna emellan när mandaten fördelas.
Men ja, Sverige kan säkert stöda Finland i kravet på att vid en nyfördelning få behålla de nuvarande 13 mandaten. Finland var ju själv, vid senaste omfördelning, inne för att ha kvar sina då 14 mandat mot att Åland kunde få inteckning i ett av dem.
Problemet senast var att de övriga i parlamentet inte var med på noterna.
Så vad återstår att göra? Ordna gravöl för finlandssvenskheten?
Inte riktigt än. Tvåspråkigheten i landet är inte avskaffad. Ålands enspråkiga svenskhet är inte avskaffad. Men om man från åländsk sida anser att kampen för svenskan i riket är en icke-åländsk angelägenhet så påskyndas nedmonteringen, det kan man räkna med.
