Borg-fallet blottar många problem
Vi kommer aldrig till botten med problemet om vi inte börjar diskutera män med unken kvinnosyn som tar sig rätten att kränka andra.
I slutet av juli var näringslivstoppen och Sveriges tidigare finansminister Anders Borg och hans fru bjuden på en familjefest med ett 60-tal gäster i Stockholms skärgård. Vid något skede av kvällen urartade festen. Flera källor har oberoende av varandra för Aftonbladet vittnat om hur den förre finansministern visat sitt könsorgan och kallat kvinnliga festdeltagare ”hora” och ”slampa”.
Anders Borg bad självmant om ursäkt och hans förklaring var att han varit under hård press att det måste ha tagit ut sin rätt i form av en blackout.
Vilken rätt? Det finns nog väldigt många som varit under mycket hård press men ändå klarat av att inte antasta kvinnor och hålla byxorna på sig. Däremot var det bra att han bad om ursäkt.
Det enda goda händelsen eventuellt kan medföra är en diskussion om problemen som nu blottas.
I grunden är det inte flickorna och kvinnorna vi ska fokusera på. För är det någon som verkligen tror att vi kan bli av med problemet utan att diskuterar vad det är som får männen att antasta och förgripa sig på kvinnor fysiskt och psykiskt?
Nej. Om vi någonsin ska komma till botten med problemet med mäns unkna kvinnosyn måste vi börja diskutera männen som begår övergreppen. Det borde vi diskutera när nyhetsbevakningen om Borg ebbat ut.
För Borg är långtifrån ensam. På Facebook konstaterar flera män att ”vi har alla varit där” och ”vem har inte gjort samma sak?”.
Kommentarerna står i skarp kontrast med den diskussion om svenska värderingar och män från andra kulturer som böljat de senaste åren. Fallet visar med all önskvärd tydlighet att det inte bara är ensamkommande flyktingbarn som har svårt att låta flickor och kvinnor vara i fred. Problemet med män som kränker andra finns över allt i samhället och i alla samhällsklasser. Reaktionerna är bara olika beroende på vem mannen är.
Katarina Wennstam som är journalist och författare, har ägnat skrivit flera böcker om sexuellt våld. I sin senaste bok tar hon upp problematiken med grupptryck bland killar. Frågeställningarna är mycket aktuella. Vad är det som försätter killarna i en situation som leder till att de förgriper sig på någon? Vad gör killkompisarna när det börjar spåra ur? Hur påverkar grupptrycket de enskilda killarna? Och vad är det i bilden av mansbilden som gör att det finns killar som tycker att det värsta som kan hända dem inte är att de gruppvåldtar en kvinna utan att de inte får stånd inför sina kompisar?
Den diskussionen är långt ifrån uttjatad.
Fallet Borg visar också på svårigheten att utreda trakasserier och sexualbrott. Händelsen anmäldes, men förundersökningen lades snabbt ner i brist på vittnen och en målsägande.
Festen var en privat tillställning utan någon övervakning. De flesta kände varandra och Borg åtnjöt i alla fall innan festen stor respekt. Att hitta bevis för vad som hänt och få närvarande personer att vittna är inte det lättaste och kräver därför aktivt polisarbete, inte poliser som sitter inne på kontoret och väntar på att folk självmant ska höra av sig. Att med huvudpersonen själv diskutera vad som egentligen hände hade också varit på sin plats.
Polisens åtgärder visar tydligt hur lågt prioriterat den är typen av fall är. Vad är poängen med att be kvinnor anmäla brott om det är så här det går till i praktiken? Agerandet riskerar bara den svenska polisens Kling- och Klang-stämpel.
Men 2017 ska flickor inte låsas in på barnhem eller någon annanstans för att skyddas från omvärlden. De ska ha samma rätt att vara ute som sina de jämnåriga killarna utan att riskera att bli brottsoffer. Killarna och männen som inte beter sig får stanna hemma.
