Borde alla gå i terapi?
Varannan finländare drabbas av psykiska problem under något skede av sitt liv.
Förebyggande vård i form av terapi kan förbättra livskvaliteten och förhindra större kriser. Men vem vågar säga att de går till terapeuten?
Enligt statistik från 2013 så vill en fjärdedel av finländarna inte ha att göra med personer som lider av psykiska problem.
Vi får hoppas att attityderna kring psykisk ohälsa på sex års tid blivit mer accepterande, men hur öppna är vi för vårt eget behov av mental vård?
”En av de första sakerna jag lärde mig efter att jag började praktisera psykoterapi var att alla är åtminstone lite neurotiska, och att alla, vid något tillfälle, kunde dra nytta av lite terapi”.
Det skriver författaren Thomas Moore i en artikel i Huffington Post med rubriken ”Alla borde gå i terapi”.
”Nej, men jag behöver inte terapi”. Det är en reflexartad kommentar på en sådan uppmaning. Det ligger många lager av förutfattade meningar och skepticism bakom begrepp som ”psykoterapi”. Det förknippas ofta med psykiska störningar och anses kanske vara sista utvägen.
I ett högst individualiserat samhälle, där vi hyllar kompetens och framgång, är vi betingade till att klara oss själva, vara starka och tåliga. Att söka hjälp kan kännas som att erkänna svaghet.
Men sanningen är att vi alla kunde må bra av terapeutiskt arbete i någon form. Dock upplever många att det finns en flaskhals i att söka hjälp. Det kan kännas både dyrt och svårt att påbörja terapi.
Här har Nya Åland tidigare på nyhetsplats uppmärksammat att användningen av rehabiliterande psykoterapi, som subventioneras av FPA, används allt för lite. Det finns också möjlighet att utnyttja förmånligare hjälpredskap online eller med böcker, under handledning av en terapeut, för att få bukt med problematik såsom ångest och stress. Det finns alltså vägar att gå, men det är vägar som behöver belysas mer och oftare.
Världshälsoorganisationen WHO beskriver psykisk hälsa som ett tillstånd där individen känner igen sina resurser, klarar livets utmaningar, samt kan engagera sig i arbete och samhället. Hur många av oss känner att vi presterar på topp i alla tre områden genom livets olika faser?
Statistiken visar att vi inte gör det. Den psykiska ohälsan ökar och var åttonde kvinna och nästan var tionde man i Finland har allvarliga symtom på depression. Nästan var femte finländare har på allvar övervägt att ta livet av sig. I de fallen har den psykiska ohälsan gått allt för långt.
Men det är inte bara de som är i akut behov som behöver hjälp. Det måste avstigmatiseras redan vid den lägsta tröskeln. Innan problemen blivit övermäktiga.
Här kanske det tåls att erkänna att, ja, vi borde nog alla gå i terapi.
