Blockpolitik dåligt för Finland
Ett embryo av finländsk blockpolitik växer fram i valrörelsen. Det räcker med att se på Sverige för att förstå att det inte är en positiv utveckling för Finland.
De senaste veckorna har den finländska debatten kretsat kring regeringsunderlag, närmare bestämt vilka partier som kan tänka sig att samarbeta med varandra.
De grönas Maria Ohisalo var först ut att stänga dörren för Sannfinländarna, som enligt opinionsmätningarna nu ligger på andra plats efter Samlingspartiet. Vänsterförbundet och Socialdemokraterna hakade också på och markerade mot Sannfinländarna.
Samlingspartiets Petteri Orpo sitter bekvämt i förarsätet i opinionsmätningarna och de allra flesta är överens om han kommer att få första tjing på att bilda regering efter valet. Att Orpo har öppnat dörren för Sannfinländarna igen, efter att han stängde den 2017 när Jussi halla-Aho kuppade bort Timo Soini 2017 och därmed splittrade hela partiet, har fått de andra partierna att reagera.
Som det ser ut nu har Orpo, om han vinner, två val. Sannfinländarna eller trion till vänster. Kvar finns några partier som varken har sagt ja eller nej, där ingår Svenska folkpartiet.
Socialdemokraterna, Vänsterförbundet eller De gröna har inte särskilt mycket gemensamt med Sannfinländarna. Därför är det inte så mycket som ändras realpolitiskt av ställningstagandena. Men att skapa två regeringsalternativ innan man har kommit överens om det politiska innehållet är ett ovanligt grepp i finländsk politik.
Och det räcker med att vända blicken västerut för att se hur kontraproduktivt det kan bli. I Sverige gick partierna till val i två färdiga regeringskonstellationer och en orimligt stor del av valrörelsen handlade om just det. I flera mandatperioder har den svenska politiken kretsat kring Sverigedemokraterna och vem eller vilka som kan tänkas ge dem inflytande över politiken. Om Sverige är facit visar gynnas partier som SD av att bli omtalade för värderingar snarare än för sakpolitiken.
SD har växt och blev i senaste val Sveriges näst största parti. Ändå är det ledaren för det tredje största partiet som blev statsminister – bunden att regera med SD:s politik. Det största partiet fick helt enkelt inte chansen. I Sverige blev de två blocken dessutom oerhört jämna i valet, ynka tre av 349 mandat skiljer dem åt.
Den senaste opinionsundersökningen från Novus visar att bara 23 procent av Sverige har förtroende för Ulf Kristerssons regering.
Finland har en lite annan tradition. Sannfinländarna har redan suttit i regeringsställning, under Juha Sipilä (C), och det är inte ovanligt med breda regeringskonstellationer som innehåller både höger och vänster. Det finns garanterat delar av Samlingspartiet som gärna hade sett Sannfinländarna som främsta regeringspartner. Nämligen den falang som har en mer konservativ hållning både vad gäller värdegrund och ekonomisk politik.
Enligt Yles senaste opinionsmätning räcker dock inte Saml + Sannf. Åtminstone Centern måste in i ekvationen för att få ihop en majoritet. Och frågan är om C inte har lärt sig av misstagen. Att gå med i regeringen Marin efter katastrofvalet 2019 har lett till ett ras i opinionsmätningarna. Centern har de senaste månaderna försökt slå mynt av sin vågmästarroll genom att obstruera regeringen i en rad frågor, bland annat sametingslagen. Det blir tydligt vilket inflytande ett mindre parti kan få över regeringen i svaga konstellationer – och hur destabiliserande det kan bli när ett sådant parti väljer att utöva den makten.
I Sverige blev det ännu tydligare då Liberalernas ynka 4,6 procent av väljarstödet är det som avgör huruvida Sverige kastas in i en ny djup regeringskris eller inte.
Breda mittenregeringar är på inget sätt nyttiga att ha för länge. I en ideologiskt bred regering får ingen exakt det man vill ha. Det är dessutom svårt för väljarna att få den politik man röstade för.
Men framtidsutsikterna i Finland är inte särskilt positiva. Det kommer krävas strukturella reformer för att få rätsida på ekonomin. Lägg till krig i Europa, en Natoansökan som inte går som på Strömsö, energikris och en rusande inflation och vem som helst inser att kommande mandatperiod lär bli tuff.
En bred regering, där åtminstone Samlingspartiet och Socialdemokraterna utgör basen, skulle minska ytterligheternas (oavsett om man pratar om parti eller enskilda ledamöter) påverkan på den finländska politiken. Och det är precis vad som kommer att behövas de närmaste åren.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
