Blåsvarta kan flytta den politiska skalan
Den blåsvarta rörelsen är ytterst marginell i finländsk politik. Men den kan ändå vara farlig.
I måndagens Nya Åland berättade vi om den blåsvarta rörelsen som nu försöker bilda ett parti i riket. Rörelsens målsättning är att samla ihop de 5 000 namnunderskrifter som krävs för att få registrera sig som politiskt parti.
Professor emeritus i statsvetenskap Göran Djupsund gör i gårdagens Nya Åland kopplingar mellan den blåsvarta rörelsen och 1930-talets fascistiska Lapporörelse samt efterföljande Fosterländska folkrörelsen (som faktiskt lyckades ta sig in i riksdagen).
Så vad är det för gäng som nu vill skaffa sig politiskt inflytande?
Viveca Dahl, ledarskribent på Vasabladet, karaktäriserar den blåsvarta rörelsen så här:
– Under blåsvart välde skulle det i Finland finnas ett register över alla invånares etniska, språkliga och religiösa tillhörighet. Ingen invandring skulle tillåtas. Personer som fått avslag på en asylansökan men fortfarande upprätthåller sig i landet skulle fösas samman i ”behandlingscenter”. Alla som beviljats finskt medborgarskap efter 1900-talets sista år skulle utsättas för förnyad granskning för att klargöra om de verkligen är medborgarskapet värdiga, mot bakgrund av sin etnicitet – ”blodet” – sitt språk, sin religion.
Och förstås vill de slopa Ålands svenskspråkiga status och demilitariseringen.
Det är oroande läsning. Men den blåsvarta rörelsen är ännu ytterst marginell i Finland. Som kontrast till de 5 000 underskrifter som krävs för att bilda politiskt parti röstade över 3 miljoner finländare i riksdagsvalet 2019. Det skulle ha krävts mer än 30 000 röster för ett parti att ta någon av de 200 platserna i riksdagen i förra valet. Därför finns ingen anledning att piska upp rörelsen som ett reellt hot mot rikets politiska spelplan eller för den delen Ålands status som enspråkigt svenskt och demilitariserat.
Den riktiga faran är att de blåsvarta kan normalisera andra politiska strömningar. Om rörelsen lyckas få genomslag för sina åsikter blir Sannfinländarna ett parti närmare den politiska mitten – en position som partiet sannerligen inte är förtjänt av. Allt handlar tyvärr om perspektiv.
Sannfinländarna har, av någon oförklarlig anledning, växt trots att partiet har rört sig åt det mer nationalistiska hållet. När partiet under Timo Soinis ledning gjorde ett så bra resultat 2015 att dörrarna öppnades till regeringskorridorerna så uppfattades Sannfinländarna som ett parti en bra bit ut på högerkanten. 2017 kuppades Soini bort från makten av Jussi Halla-aho. Det ledde till att partiet splittrades i Sannfinländarna och Blå framtid. Soinis något mer moderata Blå framtid behöll då regeringsmakten och många bedömare trodde att det var slutet för Halla-ahos gäng. Men det blev precis tvärt om. Den senaste opinionsmätningen beställd av Yle visar att Halla-aho nu måste räknas som en reell statsministerkandidat medan Blå framtid inte ens klarade riksdagsspärren i senaste riksdagsval.
Man kan säkert hävda att det lilla försök till uppstädning av extrema åsikter inom det sannfinländska partiet som Halla-aho ändå har gjort har bidragit till den blåsvarta rörelsen. Men några större försök att röra sig mot den politiska mitten har det inte varit tal om. Det verkar som att Sannfinländarna har förändrat den politiska skalan i Finland – snarare än att partiet har försökt anpassa sig till den. Och nu finns alltså ytterligare grogrund för att förskjuta de politiska perspektiven.
Om de blåsvarta bidrar till att ytterligare normalisera Sannfinländarnas politik, eller till och med tillåter partiet att röra sig ännu längre högerut och ändå behålla sitt stora stöd, så är det ett större hot mot Åland än den marginella fascistiska blåsvarta falangen är i nuläget.
Och på den yttersta finländska högerkanten finns inget utrymme för områden som Åland.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
