Bjud in demokratisk framtid till Åland
Hur kan vi hjälpa? Det uppgivna frågan ställer man sig gång på gång när det går på tok ute i världen. Vad kan vi göra som inte redan gjorts, till ingen nytta? Är det bara katastrofhjälp till de mest nödställda som gäller?
Situationen i Egypten har än en gång lett till att militären tagit över, i sken av att återställa ordningen. Man säger sig vilja ha en snabb övergång till nästa demokratiska val, det finns en plan. Allt är frid och fröjd?
Självklart inte.
Varje orsak till oroligheterna i landet finns kvar, förutom att den starkaste maktfaktorn i landet, militären, med vapenmakt upprätthåller någon form av ordning.
Sekterismen och misstron mellan olika religiösa grupper kvarstår, och har gjorts djupare under Mursis tid vid makten. Ekonomin är körd i botten. Oroligheterna kommer än en gång att leda till att de livsviktiga turisterna tvekar att komma till Egypten.
En ny cirkel av misstro, nya martyrer och ny orolig väntan på om militären verkligen (åtminstone på ytan) ska släppa ifrån sig makten. Ett nytt misslyckande för demokratin, när landets första demokratiskt valda president efter en mycket kort tid, och trots dialog och eftergifter mot de protesterande, helt enkelt sattes i husarrest.
Så, än en gång – vad kan vi göra, annat är än att bekymrat rynka pannan när vi läser nyheterna?
Vi kan komma ihåg att en fungerande demokrati är en process som kräver tålamod, mognad och ett stort mått av respekt mot den som har diametralt motsatta åsikter. Demokrati kräver att man avstår från att använda maktmedel som kanske står till ens förfogande.
Och, en fungerande demokrati kräver kunskap. Man måste ha sett att funkar. Alla sidor i ett samhälle, särskilt de unga med sin benägenhet att se saker i svart och vitt, måste se att det går att vänta, går att prata, går att se sina motståndare i flera dimensioner än en.
Om det är något vi kan göra, så är det att visa att det går. Dagens unga och desperata är morgondagens militärer, morgondagens politiker, morgondagens väljare.
Eftersom vi lever i en väl fungerande demokrati där våld inte över huvud taget är en möjlighet, där makten skiftar mellan olika partier på ordnat sätt, och där militären inte spelar någon roll alls i politiken, är Åland ett ställe dit morgondagens unga beslutsfattare ska komma. Inte för att göra lika, med för att se möjligheterna. Så här kan det också vara.
Det låter fjuttigt, förvisso, men det är konkret och görbart.
I Egypten, liksom i de andra länderna i den arabiska våren, är religionen vid sidan av militären en faktor som vi inte är vana att räkna med i våra politiska analyser. Om något, så är vi rädda och misstänksamma inför det religiösa inflytandet i politiken, och kan därför tycka att det var väl bra att han där Mursi, islamist som han var, fick gå.
Då underkänner vi den demokratiska viljan hos en stor majoritet av Egyptens folk, och godkänner att man än en gång rumphugger den demokratiska processen, som i sin essens betyder att man misslyckas och förlorar i val, inte genom att man sätts i husarrest och avpolletteras utan att politiskt stå till svars för sina handlingar.
En militärkupp betyder en infantilisering av hela den egyptiska demokratin, och det är dåliga, dåliga nyheter.
