DELA
Foto: Stefan Öhberg

Betala för miljön, staten

En enkel skatteomläggning skulle kunna revolutionera den finländska elproduktionen och vara av enorm klimatbetydelse.
Så varför genomförs den inte?

I den allmänna debatten förs ofta fram hur viktigt det privata beteendet är för att miljömålen ska kunna uppnås. Vi måste flyga mer sällan, sägs det. Äta mindre kött. Skaffa elbil och fundera på hur många barn vi ska ha. Överväga mer insekter i dieten. Och så vidare.

Ska planeten räddas behövs emellertid också krafttag på det politiska planet. Och förvisso finns det exempel på sådana statliga insatser, i form av omställningsbidrag, investeringsbidrag och vindkraftsstöd. Allt detta för att sända signaler och skapa incitament, som det brukar heta.

Men hur mycket har staten egentligen lust att betala för krafttagen?

Man behöver bara se upp mot solen och sedan ner på sin elräkning, för att bli misstänksam på den punkten.

Den genomsnittlige ålänningen betalar idag runt 13 cent per kilowattimme för elektriciteten hen får till sitt hus. Det priset har fyra komponenter: elkostnaden, elnätsavgiften, energiskatten och momsen. De fyra utgör ungefär lika stor del av kostnaden.

Nu till solen. Tekniken bakom solceller – paneler i vilka solljus omvandlas till elektricitet – har förbättrats och förbilligats till en punkt då många privatpersoner börjar fundera på att skaffa sig komplement till den ”köpta” elen i ledningarna. Faktum är dessutom att det finländska elnätet är konstruerat för elleveranser i bägge riktningarna. Vem som helst med ett tak kan med andra ord bli elproducent.

Det går att få stöd för installationen av solceller. Privatpersoner kan få maximalt 2 500 euro av landskapsregeringen för dylika projekt. Inte fy skam, visserligen. Men sedan tittar vi på elräkningen.

Den som köper el betalar runt 13 cent, som sagt. Men när samme elkonsument med hjälp av sina solceller producerar ett överskott som vederbörande säljer vidare till grannen, då blir intäkten endast runt 4 cent. För det är bara själva elektriciteten – den första av de fyra ovan nämnda komponenterna – man får betalt för.

Visst är det rätt och riktigt att elnätsavgiften – komponent nummer två – ska betalas. Den behöver ägaren av elnätet för att kunna underhålla och vidareutveckla infrastrukturen. Men varför ska staten sedan lägga vantarna på hälften av den private producentens intäkt i form av elskatt och moms?

Det förtjänar att upprepas: staten tar hälften av den private elproducentens intäkter.

Vad sänder det för signaler? Vad skapar det för incitament?

Här har vi ett praktexempel på vad lite riktig politisk vilja skulle kunna åstadkomma. Lade man om skattesystemet så att mer av pengarna gick till de privata producenterna skulle Finland mycket snart kunna uppnå sina uppställda mål om förnyelsebar energi och det inhemska utbudet av el bli klimatsmart så det förslog.

I stället för de tämligen omtvistade vindkraftsparkerna skulle troligtvis varenda lada på Åland och i riket få taken täckta av solceller. Och elräkningens ankomst skulle varje månad bli ett tillfälle för fest.

Men inget händer. Ålands riksdagsman Mats Löfström har drivit denna fråga under den tidigare mandatperioden. Han säger till Nyan att han flera gånger tagit upp saken med finansministern. Och varje gång fått svaret: det kostar för mycket att ändra på beskattningen.

Misstanken infinner sig alltså, att det är billigare för staten att medborgarna marineras i impotent klimatångest över sina privata livsval, än att politikerna på allvar tar sitt ansvar.