Beslutsvånda är dålig osthyvel
Det kommer stunder när man helt enkelt måste bestämma sig, när obeslutsamhet blir rent destruktiv snarare än bara trög och långsam.
En sådan punkt har Åland kommit till vad gäller hälso- och sjukvården.
Ska vi fortsätta spara på sjukvården? Hur ska det göras? Vad ska vi satsa på? Vilken är miniminivån för vård på Åland. Finns det livsviktiga områden och mindre viktiga områden? Vem ska ta ansvar för och klara av att genomföra en konsekvent strategi – något som hittills dessvärre lyst med sin frånvaro.
Politikens livscykel är ett problem i detta sammanhang, liksom också parlamentarismens maktdelning. Dessa båda motverkar långsiktiga konsensuslösningar. De fyra åren mellan valen är en för kort tid för att bra lösningar ska kunna drivas igenom, verkställas och ge resultat, vilket alltid öppnar för kritik som sedan kan omsättas i förändring, som därefter går samma resultat till mötes.
Graden av detaljkontroll i landskapsregeringen för de åtgärder som vidtas inom ÅHS gör alla processer långsamma och byråkratiska. Styrelsen, som är ett politiskt tillsatt organ, för in partistrider i sjukvårdssammanhanget, där man sedan tidigare har sina egna revirstrider att tampas med.
Inom vårdapparaten finns gott om egna konflikter mellan olika specialområden, olika yrkesgrupper och olika anställningsformer.
Ortopeden Johnny Nordman kom i måndagens Nya Åland med en svidande kritik mot sin blivande före detta arbetsgivare. Budskapet är att man måste bestämma sig om man vill ha en ortopedisk avdelning på Åland eller inte. Vill man det så har man gått tillväga på fel sätt. I längden blir det dyrare med konsulter och stafettläkare än med högre löner och vettiga arbetsvillkor för fast anställda ortopeder.
Allt detta är egentligen självklart och allmänt känt. Det som saknas -i ÅHS styrelse, i sjukhusledningen och i landskapsregeringen, är en klar beställning på vad man vill ha, en riktning att färdas i, och framför allt modet och uthålligheten att genomföra beslutet.
Det finns förmodligen två farbara vägar. Den ena är att satsa ordentligt på ortopedin, så som till exempel Nordman förespråkar. Då bestämmer man sig för det. Man tar modell av Norrtälje, där man framgångsrikt tagit sig ur motsvarande situation, sväljer löner som är högre än kollektivavtalets, skapar en miljö där läkare trivs, och sätter samtidigt stopp både för vård utanför Åland och dyra stafettläkare som långsiktig lösning.
Eller så lägger man ner. Då ser man bara till att det finns tillräckligt kompetens på Åland för att diagnosticera och remittera patienterna som behöver specialistvård eller kirurgiska ingrepp till sjukhus utanför Åland. Man upprätthåller bara beredskap för akuta insatser på hemmaplan och upphandlar för övriga behov på möjligast billiga sjukhus.
Detta beslut bör man fatta för varje enhet, och sedan hålla sig till det under en period som är tillräckligt lång för att det ska gå att utvärdera resultatet, inte efter knappt fyra år i nästan valkampanj.
Kalla mig naiv, men nog tycker jag också att diskussionen borde kunna föras i en mer konstruktiv anda än hittills, med personalen involverad och insatt både i problem och möjliga lösningar.
