Berättigad kritik av polisen
Parets kryssning slutade med att hon hittades av en vakt, i en hyttkorridor, i ett utsatt läge. Sex män är inblandade i situationen. Polisen tillkallas.
Nya Åland berättade om händelsen i tisdagens tidning, efter att Expressen granskat rättsfallet där den åländska polisen gjort en bristfällig insats.
Vi vet inte vilka uppgifter polispatrullerna fick eller inte fick, men polisens slutsats blev att det här handlade om sexuellt antastande, vilket är ett målsägandebrott, och då lämnade man saken därhän, med en uppmaning att återkomma om man vill anmäla något annat brott.
Polisen gjorde ingen brottsplatsundersökning, polisen frågade inte hyttgrannarna vad de hört eller sett och polisen tittade inte på övervakningsfilmen från hyttkorridoren. Polisen anhöll inte männen.
Men det var inte bara ett ”vanligt tafsande” utfört av sex män på en enskild kvinna i en hyttkorridor. Det visade sig senare att åtminstone en man förgrep sig på henne i hytten. Enligt domen slog hon i huvudet och tappade medvetandet, men hon minns flera övergrepp, av vem och hur många är oklart. Det finns också mobilfilm från hytten. Efteråt har hon blåmärken och andra skador.
En man döms för våldtäkt. De fem andra männen slipper undan – i brist på bevis. Om polisen gjort en brottsplatsundersökning, om polisen undersökt kvinnans skador, om polisen säkrat bevis på männen, i hytten, i korridoren hade resultatet kunnat vara ett helt annat. Det är inte konstigt att åklagare och försvarare är besvikna över den åländska polisens insats. Kritiken är berättigad.
Sexualbrott har uppmärksammats stort de senaste åren. Ingen har glömt metoo. Samhällets insikt och kunskap om samhällsproblemet sexuella trakasserier och sexualbrott har ökat. Den som tog del av debatten kring metoo har inte kunnat undgå att en generell lärdom är att den som blir utsatt kan handla irrationellt. Precis som vem som helst som blir chockad av exempelvis en trafikolycka kan agera irrationellt – man är ju ett offer som borde kunna förvänta sig stöd och hjälp. Framför allt av polisen.
Att inte vilja delta i en polisutredning genast efter att man blivit utsatt är alltså inget orimligt. Det bör polisen veta. Att kvinnan inte kräver åtgärder eller tydligt framför vad som hänt är ingen ursäkt för att polisen ska gå på linjen sexuellt ofredande.
Enligt domen ska kvinnan berättat för vakten att hon blivit sexuellt utnyttjad, men inte våldtagen. Hon ville inte anmäla. När vakten hittade henne ska hon saknat trosorna, som vakten hjälpt henne med.
Att den åländska polisen trots det bedömt händelsen som sexuellt antastande lämnar en hel del frågor obesvarade.
Det är inte konstigt att åklagaren och kvinnans försvarare har en lista på sju brister i den åländska polisens bedömning och utredning. Kritiken är faktiskt helt berättigad.
Som offer för den här typen av brott måste man kunna lita på att polisen ser helheten och tar det säkra för det osäkra. Gör sitt jobb helt enkelt.
Dagens polisarbete är mångfacetterat och kräver bred kunskap. Misstag kan ske.
Samtidigt. Sexualbrott och övergrepp på färjor som angör Åland är inget ovanligt. Inte för att färjan som transportmedel är farligare än andra transportmedel. Utan för att färjorna är platser där människor möts, dricker alkohol och festar – vanliga faktorer som får människor att gå över lagens gräns när de söker kontakt med med andra människor. Faktum är att rederier väl känner till problemet och länge jobbat medvetet för att alla ska känna sig trygga.
Den åländska polismyndigheten, som på grund av det geografiska läget ofta får ingripa när färjorna angör Åland, borde rimligen också ha stor erfarenhet och god kompetens att utreda den här typen av brott. Det borde vara ett prioriterat område för den åländska polisen.
I det här specifika fallet misslyckades polisen. Saken har utretts internt. Polismästaren Johan Pawli menar att den åländska polisen inte gjort något juridiskt fel, men medger kvalitativa brister och säger att man jobbar med sina rutiner.
Uttalandet bygger inte direkt förtroende för den åländska polisen, utan andas nonchalans. Var finns en försäkran om att man prioriterar den här typen av utredningar? Att man ska göra rätt nästa gång? Att man ska utbilda sin personal i att hantera offer för sexualbrott?
Det är fem potentiella förövare som nu kom undan eventuella åtal och straff. Det är en kvinna som inte får någon juridisk rättvisa. Att medge ”kvalitativa brister” är en klen tröst för henne.
