Berättelsen om staden
Notre-Dame brinner och Paris viker sig i vånda. Fantomsmärtan efter försvunna eller skövlade byggnader bör inte underskattas. Det gör varje stadsplanerare klokt i att komma ihåg.
Kanske började det som en svetsloppa. Snart nog började det i alla fall pyra i ”skogen”, det komplicerade virrvarr av träbjälkar – många av dem medeltida – som höll uppe den 850-åriga byggnadens tak. Katastrofen hade börjat.
När den 92 meter höga spiran glödande gick av på mitten och föll ner i katedralens rykande stensarkofag på natten till tisdagen, gick ett kvidande genom de franska folkmassorna. ”Det är som om Paris halshuggits”, sade en av de närvarande till nyhetsbyrån Reuters.
Liknelserna brukar ofta dra åt det hållet när städer förlorat viktiga byggnader. Det talas om knivar i hjärtat eller utdragna tänder. Det handlar om kroppar som tillfogats sår. Kanske rent av samhällskroppar?
För exemplen är många på dylika trauman. Kanske har varje tätbebodd plats ett eget Ground Zero, som New York benämner sitt blödande sår, platsen för attentaten den 11 september 2001. Där minner sorgemonumentet till och med fysiskt om de saknade byggnaderna, genom två ofantliga hål där tvillingtornen en gång stod, med evigt strömmande vatten som likt tårar försvinner ner i mörkret.
Stockholm har Klarakvarteren.
Mariehamn har sitt Socis.
För säkerhets skull: ingen försöker jämföra en av västvärldens mest ikoniska byggnader och arkitektoniska skatter med ett societetshus på en prick på kartan i Östersjön. Men samhällen har komplicerade – oväntat komplicerade – relationer till sina bärande byggnader.
Alltför ofta talar man om dessa byggnader som om de vore just det, fysiska platser, rum. Men om de dessutom inrymmer gemensamma berättelser bär de på så mycket mera än bara ruttna brädfasader. De vilar på mer än bara spruckna grunder. De är vi.
Många människor upptäckte förvånat i måndags kväll att de erfor en fysisk förtvivlan över den brinnande katedralen i Paris. Notre-Dame hade för många, inte alls bara fransmän, varit ett hemlighetsfullt, ömt hjärta. Kanske var det drömmen om Europa som skövlades så rått av lågorna och sedan fläktes upp av vattenkanonerna?
”Notre-Dame är hela Frankrikes katedral”, sade president Macron efteråt. Han hade kunnat nöja sig med att säga ”hela Frankrike”, för ”Vår Fru” på Île de la Cité förkroppsligade hela nationen.
På samma sätt identifierade sig New York med sina potenta finanstorn och på liknande manér speglade sig det Svenska Folkhemmet i Klarakvarterens gemyt. Mariehamns saknad efter Socis och Miramar är i många stycken sorgen över en förlorad identitet.
Ilskan mot de krafter som snusförnuftigt röjer upp på sådan platser blir därför inte sällan oväntat stor och inte alltid rationell. För en plats som traumatiserats glömmer inte. De bortopererade lemmarna smärtar diffust genom hela samhällskroppen. Saknaden av dem bör tas på allvar.
På samma vis som den legendariska striden om Kungsträdgårdens almar bara låter sig förstås mot bakgrund av de bortrakade Klarakvarteren, måste man ta hänsyn till vad Mariehamns utsatts för när man diskuterar de kommande förändringarna av centrum.
Att kalla dem ”ruckelromantiker” som månar om de kvarvarande byggnaderna, även om dessa aldrig kan jämföras med Socis eller Miramar, missförstår detta fundamentala: det är inte byggnaderna människorna försvarar, utan berättelsen om platsen.
Slutsatsen blir kanske att Ömsens köp-palats inte självklart svarar mot Mariehamns självbild. Möjligen borde de stridande parterna – köpmän, fastighetsägare, tjänstemän och politiker – sluta bråka och uppriktigt fråga Mariehamn vem hon vill vara?
Börja sedan bygga där, i berättelsen.
