Berättelsen är Stark – Stark är berättaren
Sammanhanget gör läsaren, och läsaren gör boken.
Författaren, ja, vad gör han eller hon?
Förklarar sambandet. Binder samman människan, samhället, evigheten och den lilla glimt av självinsikt som ibland uppstår när man tänker tankar som är djupare än man själv är.
Författaren Ulf Stark var en av många möjligheter under årets upplaga av Mariehamns litteraturdagar.
Han är barnboksförfattare, och således en sällsynt fågel i litteraturdagssammanhang. Det har säkert sina skäl, men ska man börja någonstans så är Ulf Stark ett bra val.
Han berättade om sin senaste bok ”Diktatorn”. Den handlar om
a. barn till curlingföräldrar som låter sina ungar utvecklas till megalomana dikatorer.
b. Ulf Starks storebror
c. En vitrysk livs levande diktator.
Det beror helt och hållet på läsaren och sammanhanget. När boken kom ut i Sverige var det förklaring a som blev gällande. Ulf Stark själv tror mest på b. På författarkongress i diktaturens Vitryssland var det uppenbart att Diktatorn handlar om Aleksandr Lukasjenko.
Så fantastiskt är det ställt med litteraturen att när en författare skriver en bok om ett bortskämt/osäkert/kärlekstörstande/storhetsvansinnigt barn, då kan det betyda allt möjligt och hjälper oss som lyssnar och läser att förstå mycket mer än vad som var meningen.
Ulf Stark tycker att barn är värda bra böcker. Han fnyser åt att barn ska ha läsa lätt-böcker och serieproducerade serieböcker med format-innehåll. Han tycker att föräldrar och vuxna ska läsa mer och längre för sina barn, också efter att de lärt sig läsa.
Hans beskrivning av kvällens lässtund med mamman, i ljusskenet där allt kunde hända i läsandets cirkel, men där det ändå var fullkomligt tryggt är en beskrivning lika god som någon om det magiska som inträffar när människor berättar historier för varann, när de fantiserar och gör det bara, bara för att det är roligt.
I sitt invigningstal till Mariehamns litteraturdagar talade författaren och kulturarbetaren Katarina Gäddnäs om konstens och litteraturens betydelse bortom den mätbara nyttan.
Ulf Stark säger ungefär samma sak – att det är förfärligt att barnlitteraturen i dag styrs av en frånvarande diktator, marknadskrafterna. Att det inte är viljan att berätta utan viljan att göra ekonomisk vinst som bestämmer utgivningen.
Ok. Vi förstår alla att det finns realiteter att ta hänsyn till, att förändringar sker, att författare alltid gnäller om sina dålig inkomster om de inte råkat skriva om Harry Potter eller tonårsvampyrer.
Men fatta detta. Om de som makten haver, de som håller i penningpungen för framtiden, låter Mariehamns tjugonde litteraturdagar bli de sista, har de begått en alldeles enastående dumhet.
Litteraturen kommer självklart att överleva. Människor kommer att skriva och läsa och knyta de där bandet mellan verkligheten och upplevelsen av den som man bara gör genom böcker.
Det blir andra platser och andra möten, men vi, vi på Åland, vi blir dummare och stummare och mindre glada.
Och nästa gång vi möter en diktator kanske vi inte fattar vad det är, för att vi inte mött Ulf Stark.
