SÖK
MENY
Behövs vi en fredsrörelse 2.0?
I skuggan av 75-årsminnet av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki har en ny kapprustning inletts mellan supermakterna. Måste mänskligheten åter frukta total utplåning?
Det egendomliga runda föremålet vägde omkring 4 ton och tog 44 sekunder på sig att nå ner till 500 meters höjd. Invånarna på marken i Hiroshima den där morgonen den 6 augusti 1945 tyckte att det var märkligt att tre amerikanska flygplan dök upp utan eskort så tidigt, bara för att kasta ut något i fallskärm och sedan hastigt vända om.
Sedan slog det vita ljuset ut som en svetslåga från horisont till horisont. Uppemot 70 000 människor sprängdes eller brändes omedelbart ihjäl (överlevare rapporterade att de knaperstekta kropparna luktade som ”grillad bläckfisk” eller rann bort som grå gelé).
Tre dagar senare upprepades eldstormen över Nagasaki. Mellan 120 000 och 210 000 människor dog sammanlagt i attackerna, av skador eller strålning. Världen var förändrad för evigt.
Vi skriver nu augusti 2020. I dagarna var det 75 år sedan två atombomber användes mot människor. Vi har lärt oss mycket av dem, men sedan Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps har vi börjat glömma bort deras viktigaste läxa: att vara rädda.
För en känsla har alla 1900-talsmänniskor födda fram till, säg, 1980, haft i en gemensam erfarenhetsbank. Vi har alla, hela tiden, fruktat för vår överlevnad.
Nutida ungdomar har svårt att tro på det. Men realiteten under hela efterkrigstiden var att världen när som helst kunde förintas, om de två kärnvapenblocken i öst och väst förlorade besinningen. Det var faktiskt så enkelt: ett tryck på knappen och gonatt jord. Det var den insikten vi en gång i tiden gick och lade oss med varje kväll.
Sedan kom avspänningen. Numera tror vi på något vis att faran är över.
Men är den det?
I februari förra året drog sig USA ut ur INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty) med Ryssland. Överenskommelsen från 1987 bannlyste medel- och kortdistansrobotar med kärnvapenspetsar – oftast Europabaserade vapen som gav motståndarsidan tio minuter på sig att avgöra om en attack var på kommande, eller bara var en bugg i spaningssystemen.
Med INF ur leken har ryssarna redan börjat placera ut dylika dödsbringare i Kaliningrad, på en spottloskas avstånd från Polen och Litauen. Det dröjer antagligen inte länge förrän USA svarar med samma mynt.
Avrustningsexperter varnar också för att Trump-regimen troligen inte kommer att förnya det epokgörande nedrustningsavtalet New START med Ryssland. Det går ut nästa år och eftersom det förhandlades fram och undertecknades av Barack Obama 2010 är det inte populärt hos det Väldigt Stabila Geniet i Vita Huset.
”Civilsamhället måste avvisa den självcentrerade nationalismen och förena sig mot de nya hoten”, sade nyligen Hiroshimas borgmästare Kazumi Matsui i ett tal där han uppmanade Japan att underteckna ett FN-fördrag från 2017 om avskaffandet av alla kärnvapen.
Men det är precis nationalismen som just nu växer sig allt starkare och dummare runt om i världen. USA och Ryssland rustar för första gången på 30 år åter upp och moderniserar sina vapensystem, vilket ytterligare ökar riskerna. ”Misstro och splittring hotar att föra världen tillbaka till en okontrollerad kärnvapenkapprustning”, varnade FN:s generalsekreterare António Guterres i ett videotal till invånarna i Hiroshima i förra veckan.
Har allt detta någon relevans för oss enskilda människor?
Alla som inte vill ligga vakna om nätterna och undra när den vita döden ovanifrån ska komma bör svara ja på den frågan.
Fredsrörelsen runt om i världen var en gång så stark att den i juni 1982 samlade en miljon människor till en samlad manifestation mot kärnvapen i Central Park i New York.
Vi skriver nu augusti 2020. Kanske behöver vi en Fredsrörelse 2.0?
