DELA

Behöver idyller ingen historik?

Om vi inte vet varifrån vi kommer, hur kan vi då veta vartåt vi ska gå?

Ungefär så lyder argumentet för att vi behöver kunna vår historia. Och vi kan en del, både stort och smått, men allt finns inte till pappers. Eller på nätet.
”I det åländska samhället har icke uppträtt sådana politiska, nationella och sociala motsättningar att de givit upphov till partibildningar av någon betydelse. I detta avseende kan man säga att landskapet Åland företett bilden av en orörd idyll, som stått helt främmande för den politiska kampen i våra dagars europeiska samhällen.”

Så skriver landskapsantikvarien Matts Dreijer i festskriften ”Ålands självstyrelse 25 år”. Skriften är från år 1947 och på Åland finns inga partier av ”någon betydelse”. Hur kommer det sig? Är alla av samma åsikt om allting? Eller tillåts inte oliktänkande?

Att alla inte alltid har tyckt lika vet vi från Ålandsrörelsens dagar. Det fanns några som öppet talade för att Åland skulle vara kvar som en del av Finland. I det första landstingsvalet 1922 fanns tre valförbund: ”Ålands svenska valförbund 1”, ”Ålands svenska valförbund 2” och ”Självständiga ålänningars valförbund”. Valförbunden 1 och 2 drev samma linje, men måste delas upp för att man inte fick ha fler än 30 kandidater per valförbund. Det självständiga valförbundet argumenterade inte, vilket man kunde tro, för ett självständigt Åland, utan samlade kandidater som, med Dreijers ord, ”stått den åländska folkrörelsen emot”. Varit emot en anslutning till Sverige, med andra ord. De två ”svenska” valförbunden fick 6 224 röster och det självständiga 375.

I de följande valen sjönk valdeltagandet till ett minimum. Varför rösta om alla tycker lika? Tycker alla lika i ett demokratiskt samhälle? Och vad ledde till att det så småningom i alla fall bildades föreningar, som blev till partier?

Liberalerna har nyligen kommit ut med en historik över partiets tillkomst och vilka hjärtefrågorna har varit under de år som gått. Där får man bilden av samhället ur liberal synvinkel. Men det finns många fler partier. Några har gått i graven, andra har fötts. Var dröjer skriften som ger en övergripande bild av hur politiken och samhället har formats under den autonoma tiden?

På 1930-talet kom socialdemokraterna med i valrörelsen som parti. På 1940-talet fanns folkdemokraterna med. Men den stora majoriteten borgerliga kandidater var partilösa. Alla tyckte lika och behövde därför inte gruppera sig?

Vi har ”Det åländska folkets historia” i flera band. Vi har den åländska segelsjöfartens historia och den åländska kvinnans historia (tack för den!). Men den politiska historian verkar inte intressera våra politiker. Är den för ung? Tror alla att alla kan den? Borde man inte passa på nu, så länge det fortfarande finns de som minns och kan berätta hur man diskuterade, vad man diskuterade och varför man så länge lät bli att diskutera.

Det är val i höst, så några stora beslut lär inte fattas före det. Men någon kunde tänka på saken och vara redo att ta upp den så snart det finns ett nytt lagting på plats. För om detta ska genomföras så måste det bli genom beslut i lagtinget. Arbetet kostar tid och pengar och en författare lär knappast sälja i sådana upplagor att det ger lön för mödan. Alltså behöver vi ett moment i budgeten för detta. Om man siktar på utgivning den 9 juni 2022, 100 år efter landstingets första möte, så finns det inte mycket tid att förlora.

Ytterligare ett citat ur Dreijers festskrift:

”För att garantera inval av sakkunniga i landstinget uppställdes s.k. allmänna kandidater på de flermanslistor som nyttjades.” Det handlade alltså om kandidater som fanns med på alla listor och därmed garanterades inval. Det här förekom sista gången i valet 1951. Efter det ansågs tydligen de invalda besitta klokskap nog att fatta bra beslut utan överrockar. Hoppas det blir så också den här gången.