Behagsjukan en kvinnlig egenskap?
Är kvinnor till sin natur mer intresserade av att behaga, av att visa upp sig och med sina fysiska företräden locka till sig män?
Så är det om man får tro ett av inläggen i den debatt som pågått i kölvattnet av diskussionen kring beachvolley-damernas klädsel.
Är det så?
Otvivelaktigt ägnar kvinnor generellt sett mycket mera tid åt kläder, mode, smink och allt annat relaterat till utseende. Otvivelaktigt finns det en hel industri som tjänar stora pengar på detta, från säljare av läppstift till säljare av kläder till säljare av träning till säljare av terapi.
Även om man ser en märkbar förändring även i unga killars beteende, så att utseende, kläder, frisyrer och stil blir allt viktigare värdemätare även hos dem, är det ändå en märkbar och mätbar skillnad i hur unga flickor och unga pojkar bygger upp sin identitet och sin självkänsla kring sitt utseende.
För tjejer generellt betyder det mer hur de ser ut och vad de har på sig än det betyder för killar, det kan vi kanske slå fast.
Frågan är; Varför?
Är det kvinnans behagsjuka natur eller är det något annat.
Vi låter frågan stå en stund, och besvarar en annan i stället.
Vem har makten i dagens samhälle? Vilket kön har de högre lönerna, mer kapital, flera chefsposter, bättre nätverk, mer inflytande.
Svaret är, utgående från all tillgänglig statistik – mannen. Män som grupp har makten över kvinnor som grupp.
Vi återgår till behagandet.
Från den första stund ett flickebarn är fött får hon lära sig att bli flicka. Hon får lära sig att det mest positiva man kan vara är söt, snäll och gullig. En pojke, från födelseögonblicket, ska vara stark, stor och duktig (vilket i sig är sig en mall som är lika förtryckande som den kvinnor utsätts för).
Genom en kvinnas hela uppväxt bedöms hon för hon är och ser ut lika väl eller framom sina prestationer, sitt intellekt och sina kunskaper.
I vissa länder bedöms en kvinnas utseende och kropp vara så laddad att den helt måste täckas in för att inte störa den allmänna ordningen. På andra platser ska kroppen exponeras maximalt för att få ut bästa möjliga marknadsvärde av den, oberoende av vad den just då håller på med.
Det bestående är att kroppen ska vara till behag, och utifrån det beräknas dess ekonomiska och symboliska värde.
Så långt i resonemanget kan man slå fast att det kvinnliga behagandet är en norm, något inlärt och förväntat som det tar tid, kraft och framför allt medvetenhet att bryta.
Hundratusentals unga tjejer kämpar i dag med de förväntningar om hur ”kvinnliga” kvinnor ska vara, snygga, smala, attraktiva, sexiga, kunniga och intresserade av vissa särskilt ”kvinnliga” områden, samtidigt som de försöker svara emot nya förväntningar och normer på jämställda prestationer inom skola, utbildning, idrott, arbete och karriär.
Allt detta är en del av en förändringsprocess där slutresultatet i allt väsentligt är positiv – en större valfrihet för individer av bägge könen att förverkliga sig själv och sin potential snarare än svara mot förlegade förväntningar.
Den inledande frågan, är kvinnan till sin natur mer behagsjuk än mannen, måste besvaras med ett nej. Vi har ingen aning, för vi vet inte hur kvinnor bär sig åt eller uppfattar sig själva som inte fått lära sig att det är behagandet som räknas.
Vare sig man går med eller mot normen så reagerar man på den.
