Bättre kan Åland, eller?
Åländska producenter har en ny CAP-strategi som de ska leva med fram till 2027. Processen att ta fram strategin och diskussionen om den lämnar mycket att önska.
Landskapet godkände Ålands del av den gemensamma jordbrukspolitiken tidigare i december. Den nya CAP-strategi, som styr jordbrukspolitiken och fördelar jordbruksstöden, fokuserar mer på djurskydd och djurhälsa. Det är ingen dålig sak. Alldeles för ofta avslöjas missförhållande för djur och den åländska djurskyddslagen ska förnyas. Produktionsdjurens välbefinnande är också något som blir allt mer viktigt för konsumenterna. Att i jordbrukspolitiken prioritera djurens välbefinnande är, mot den bakgrunden, helt rätt.
Ett annat fokusområde är minskad administration och byråkrati. Det är också positivt. Det är naturligt att ett jordbruk medför en viss administration i dagens byråkratiserade värld, men den byråkratiska djungel som jordbrukarna ska ta sig igenom för att få berättigade stöd är hart när ogenomtränglig. Att gallra bland blanketterna är välkommet.
Efter att ha klarlagt ett par positiva punkter i strategin förstår alla att det nu kommer kritik. Det finns delar av strategin, processen att ta fram den och diskussionen om den som är under all kritik.
Vi kan börja med processen. När jordbrukarna hade möjlighet att ge sina synpunkter var det ett förslag helt utan summor. Stödnivåerna, i euro och cent, fanns inte med. Det som fanns att ta ställning till var reglerna. Det är som att förhandla om ett arbetsavtal, diskutera att man ska ha rätt till lön och ob-tillägg, men utan att få veta på vilken nivå. Det blir svårt att tycka till då. För många jordbrukare handlar det om en stor del av inkomsten.
Processen att ta fram strategin har sett annorlunda ut än tidigare och det har, enligt landskapets tjänstemän, varit svårt att förutse den. Så är det säkert, men att beställa nödvändiga kalkyler i tid för att den som berörs – och i mycket hög grad påverkas av det under många år – ska ha något att ta ställning till borde vara ett rimligt krav. Att strategin ska ut på remiss och att det tar en viss tid är väl ändå ingen nyhet?
Ett annat problem med CAP-strategin är att den baserar sig på bristfälliga fakta. Åsub gör sammanställningar av försäljningen av olika jordbruksprodukter, men i den statistiken ingår förstås bara de produkter som Åsub får kännedom om att säljs. Problemet här är att en kännbar del av handeln sker mellan gårdar eller direkt till konsumenterna och aldrig blir del av statistiken. Om den delen är större inom ekoodlingen än inom konventionell odling är oklart, men det är ekobönder som haft krav på sig att en del varor enbart får säljas till andra ekobönder.
Att fatta stora ekonomiska beslut på bristfälliga fakta är vanskligt. I övriga Finland finns det krav på producenterna att rapportera försäljning, vilket förstås ökar byråkratin. Kanske det går att hitta en Ålandsanpassad lösning för att nå en bättre tillförlitlighet i statistiken i framtiden?
Som en del av strategin sänks stödet för vallodling för ekobönder, vilket kritiseras hårt av en del av de som drabbas. Vallodling är en central del av ett ekojordbruk. Fredrik Karlström (MSÅ), ansvarig minister, menar att förändringen kan göra att priset på ekovallen stiger.
Det här är intressant. Dagens jordbruk bygger på stöd och har gjort det sedan inträdet i EU. Det existerar ingen fri marknad där efterfrågan och utbud möts. Priset bestäms till största delen av helt andra faktorer – där strukturen på landets detaljhandel med två stora kedjor är ett stort, känt, problem. Att då plötsligt tro att en enskild produkt i den här avancerade väven av produkter ska följa marknadsekonomiska principer är märklig.
Det är inte heller det enda märkliga som Fredrik Karlström yttrat om strategin. I Nya Ålands intervju den 7 december sade han, att en stor fördel med strategin är att den gäller först från 2023. ”Det ger tid att anpassa och ställa om, till exempel kan man undersöka möjligheten att ha djur. Det här är ett bra program som är bra utformat för djurproducenter.”
Den sista meningen är sannolikt korrekt, men ett år är en synnerligen kort tid för att anpassa sig och ställa om ett jordbruk från säg, spannmålsodling till djurproduktion. Att hitta finansiering för en sådan satsning tar tid, precis som att bygga fähus och hagar – har man ens tillgång till rätt typ av mark för att hålla djur? Till det behöver man dessutom sannolikt investera i ny maskinpark.
Det största beslutet jordbrukaren står inför är förstås om denne har rätt kunskaper och erfarenheter för djurhållning och om denne – och dennes familj – vill, vågar och orkar binda sig till att ta hand om djur som kräver tillsyn varje dag, året runt.
Med tanke på det åländska jordbrukets betydelse för Ålands export, bnp och sysselsättning – och den insats producenterna gör för att ålänningarna kan äta närproducerad mat av hög kvalitet – skulle de åländska producenterna vara betjänta av en jordbruksminister som är mer insatt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
