Axel J. leder ett nytt Ålands framtid
Jaha.
Axel Jonsson, 20 år, blir ny partiledare för Ålands framtid.
Det är knappt så man höjer på ögonbrynen åt det. Ända sedan Anders Eriksson meddelade att han tänker avgå har det varit klart att det är Axel Jonsson som är partiets framtidshopp, och faktiskt en av de få som utstrålar energi och framtidstro inom åländsk politik.
Han är ung, Axel. Det är inget problem för någon annan än för honom. När man är 20 år har man mycket liv och många möjligheter framför sig, aspekter av livet som man ska akta sig för att missa.
Ett partiordförandeskap på Åland är kanske inte vad man förknippar med den tiden i livet, men om det är det Axel Jonsson vill så är det helt rätt.
Bortom personfrågan finns politiken, som trots vad gamylerna i partiet säger genomgått en kraftig kursändring. Det som började som en antifinsk, anti-europeisk och anti-allt utanför Åland-rörelse har blivit ett Åland för alla-parti med fokus på integration.
Det som började som en hemlig förening med ett enda mål – självständighet för Åland – har blivit ett reguljärt högerparti med vaga drömmar om självständighet om 40 år, om folk vill ha det.
Nånstans där försvinner den där förklaringen som drivit Ålands framtid vidare under Anders Erikssons tid, att allt är finnarnas fel och att allt blir bättre om vi får bestämma själva.
I dag är Ålands framtid ett parti som jobbar hårt för att inom ramen för det europeiska samarbetet påverka unionen, och som driver frågor som i grunden kommer att förändra Åland i riktning bort från den 50-talsidyll som känder som det givna målet för Ålands framtid för 10 år sedan.
Kommer väljarna, de människor som röstade på missnöjespartiet Ålands framtid, att förbli Ålands framtid trogna? Om ett nytt, mer extremt parti grundas av till exempel herrarna Manelius och Sjölund, vad händer då med Ålands framtids gamla kärntrupper, särskilt om mycket populära Anders Eriksson är borta, ersatt av en ung och fjunig integrationspolitiker?
Om Ålands framtid ska tampas i den vanliga högerfållan, utan varken självständighetsfanan högt eller den bruna anstrykning partiet tidigare hade, vad är det som särskiljer Ålands framtid från Obunden samling eller Åländsk Center?
Och om inriktningen blir på språkfrågan, vad kan då Ålands framtid komma med som inte alla andra redan säger?
Man kan förvisso applådera att Ålands framtid så tydligt markerat avståndet till rastistisk politik, till Sannfinländsk politik och till en odemokratisk separatism, men finns understödet kvar för det nya Ålands framtid? Vart tar de väljare vägen som uttryckligen röstade på ett självständighetsparti i betydelsen separationistiskt och protektionistiskt mot influenser utifrån och särskilt från Finland?
Axel Jonsson har ett halvt parti att bygga vidare på, ett där de mest aktiva medlemmarna fördjupat och förändrat politiken, men där det inte är självklart att väljarbasen hänger med i svängarna, och där det inte är givet att nya potentiella väljare litar på att Ålands framtid faktiskt skakat av sig sitt murriga förflutna.
