Att yla med trollen
I den växande nydumheten både på nätet och i den verkliga världen har sparkandet på journalister blivit en allt mer populär sysselsättning.
Måste verkligen åländska politiker delta i den?
Världen polariseras. I kampen om väljarna marknadsför politiker överallt sina budskap i alltmer bjärta färger och alltmer drastiska ordalag. Det är en tillåtlig, om än aningen beklaglig, aspekt av det demokratiska systemet.
För att väljarna ska ha en chans att sovra bland politikens budskap finns dock en granskande samhällsinstans: journalistiken – ett jämgammalt syskon till den moderna demokratin, kan tilläggas. Detta granskande är en omistlig del av systemet.
Men när de bjärta och drastiska budskapen synas av journalisterna och befinns vara förenklade eller rent av uppåt väggarna fel, ja då anfaller upphovsmännen till felen som bekant numera budbärarna. Fake news, skriker president Trump så fort hans lilla hand fastnat i kakburken.
Attackerna mot journalistiken och mot journalisterna har blivit allt grövre och allt vanligare. Vi som arbetar inom media beskylls ständigt för att gå diverse diffusa makters ärenden, ha politiska agendor eller lydigt tassa i våra ägares ledband.
Det kan vara lite tröttande att höra i längden. Hur tror folk att vi har det på våra arbetsplatser egentligen? Föreställer de sig att vi regelbundet får hemliga samtal från Kreml med Dagens Instruktioner? Att vi allihopa är frimurare? Att Wiklöf ringer en gång i kvarten och skriker att vi ska skriva mer om Kantarellen?
Att nättrollen förfaller till dylikt får vi tåla, ungefär som man uthärdar mygg och gnälliga barn. Men måste verkligen Ålands politiker stämma in i kören?
Denna sida har redan påpekat det olämpliga i att Jörgen Pettersson, veteran både på politik och journalistik, i sin blogg slappt hävdar att Nyans ledarsida drivs av två saker: ”I ekonomisk mening handlar det om att göra sin huvudägare till viljes … … I ideologisk kontext är ledarsidan svårt socialdemokratisk.” Vi vet att han vet, att vår journalistik står skild från vår huvudägares intressen – han hade ju samma ägare när han arbetade på tidningen Åland.
Och lika lite som han ställde sig i givakt inför Centern när han var journalist, lika lite ställer vi oss i givakt för något särskilt politiskt parti. Även detta vet han, på kammaren. Att han påstår något annat offentligt är att yla med trollen för att få populistpoäng. Det är ett bedrövligt beteende hos en politiker: att avsiktligt bidra till nydumheten.
Sedan har vi Annette Holmberg-Jansson. Efter att ha uteblivit från ett regeringsbildningsmöte för att gå på begravning påstod hon nyligen på Facebook att tidningen Åland ifrågasatt hennes frånvaro med orden ”Vad är viktigare än detta?” – med citationstecken och allt. Journalisthatet i den rasande svansen lät inte vänta på sig: ”Journalisters idioti!” ”Hoppas journalisten ber om ursäkt!”
Citatet var dock helt påhittat. Journalisten ifråga konstaterade neutralt att ”partiordförande för … Moderaterna lyser med sin frånvaro” – oantastligt korrekt.
Försökte Holmberg-Jansson motverka föraktet och fördomarna i trådens kommentarer? Eller förtydliga att ”citatet” ville förmedla hennes egen tolkning, inte en reporters faktiska ord? Nej.
Ska en partiordförande bete sig så mot en hel yrkesgrupp som dagligen rapporterar om henne?
Att Ålands framtids Anders Eriksson har ett gammalt horn i sidan till journalister visste vi redan. När han nu gör comeback i politiken visar han att inget förändras. Återigen på Facebook gör han gällande att Nyan ”tiger ihjäl” en remissdebatt och tillägger: ”Undrar vems intressen det handlar om? … Gamla kolleger och sossar i allmänhet ..?”
Och den virtuella lynchmobben sluter upp, som Eriksson avsett: ”Röda fanan …” ”Skojare …” ”Undrar hur de får pengar … dum fråga”.
Exemplen kunde mångfaldigas på hur åländska politiker sprider dylikt infantilt journalistförakt och oreflekterat ifrågasätter hedern hos en hel yrkeskår.
Denna tidning vill vänligt men bestämt uppmana Ålands politiker att besinna sitt ansvar och bete sig som vuxna människor.
Vi – era demokratiska syskon – försöker varje dag, varje minut att beskriva er korrekt. Är det för mycket begärt att ni gör likadant tillbaka?
