DELA
Foto: IstockphotoSKALLAR UTAN SVAR Stadspolitikerna i Mariehamn undvek nogsamt att vara alltför radikala i sina åsikter under Åland24:s valdebatt.

Att vara, eller kanske vara, och helst vara mittemellan

Om Åland24:s stadsdebatt var en teaterpjäs, vem var då Hamlet?
I måndags sändes Åland24:s stadsdebatt i Ålandskanalen. På scenen stod Socialdemokraternas Sara Kemetter, Moderaternas Petri Carlsson, Liberalernas Jonny Andersen, Obunden samlings Stig Grönlund, Centerns Jenny Schumeister och Ålands framtids Axel Jonsson.

Huvudrollerna fördelades mellan Kemetter och Carlsson, som dock inte spelade ett kärlekspar utan trätande antagonister. En stark biroll innehades av Jonsson, som förutom rappa repliker deltog med ett överseende minspel.

Grönlund tappade bort sina repliker, eller som det heter på politikerspråk ”jag är inte så insatt i det här”.

I varje grekisk pjäs med självaktning gör en deus ex machina entré. Den gudomliga farkosten löser alla problem genom en oväntad handling. Visionerna och de kreativa, om än kanske omöjliga, lösningarna stod Schumeister för. Hon föreslog bland annat att Svinö skulle bli ett testområde för grön el, och att Mariehamn borde samarbeta med andra kommuner kring flyktingmottagandet.

Liberalernas Andersen skulle i den här pjäsen spela en munken som står för det lite småmysiga; några minnen och någon anekdot, mindre politik och mer stämningshöjare.

De medverkande spelade samma pjäs; politikerna i Mariehamns stadsfullmäktige är överens om det mesta. Framför allt var de överens om att de gärna vill ha både härbärge och skejtpark, men inte om staden ska betala hela kalaset.

Bara Socialdemokraterna var villiga att satsa hela summan, 300 000 euro, på skejtparken. De övriga ville samarbeta med externa finansiärer, och bara Liberalerna satsade fullt ut på ett härbärge.

I varje pjäs finns en vändpunkt, så att säga en topp för handlingen.

Kanske hade man som publik väntat sig att denna topp skulle inträffa i samband med flyktingdiskussion, men så var inte fallet för stadspolitikerna. Mariehamns infrastruktur i allmänhet och Ålandsvägen i synnerhet väckte debattens hetaste känslor.

Temat för pjäsen var huruvida man ska sänka skatteöret, eller bevara nuvarande. Skatternas (be)vara eller icke, var det tema som återkom i flest sammanhang.

Reparationen av Ålandsvägen kom just att handla om skatteöret, men framför allt vad som ska prioriteras bort för att ha råd med renoveringen. Ålands framtid tyckte att cykelbanor inte var nödvändigt utan att det viktigaste är att överhuvudtaget få igång en restaurering.

Kollektivtrafiken i Mariehamn och en avgiftsfri buss var ett av de debattämnen som irritererade pjäsens två antagonister mest. Kemetter anklagade Carlsson för populism då Carlsson sa att en avgiftsfri buss kostar skattebetalarna motsvarande tjugo närvårdare.

Andersen stod för ett av föreställningens mest moderna inslag då han önskade teknikutveckling för kollektivtrafiken. Bussar ska gå att boka med en app, och kollektivtrafiken behöver överhuvudtaget moderniseras, menade han.

De medverkande var ense om flyktingpolitiken, eller i alla fall var de ense om vilka repliker som var de rätta. Alla ville integrera, alla ville välkomna flyktingarna … men.

Än ville Moderaterna bereda ärendet noga innan det verkställdes, än efterlyste Ålands framtid en debatt som inte var känslostyrd, än önskade Obunden samling först kontrollera hur integrationen fungerar.

Här hade Centern den tydligaste repliken: Europa befinner sig i en extrem situation, vi kan inte sätta ett maxantal för hur många vi tar emot och ibland måste till och med politiker improvisera.

Pjäsens sista scen handlade om vad staden ska göra med överskottet på en miljon.

Här föll samtliga medverkande in i ett välstämt nummer: amortera, och amortera mera.